FN gör nu för andra gången en samlad bedömning av läget för de mänskliga rättigheterna i Sverige. Senaste gången det skedde var 2010. Med anledning av att regeringen lämnar sin rapport i oktober och kallas till förhör i januari–februari nästa år lämnar nu Svenska FN-förbundet och ytterligare 32 organisationer sina synpunkter till FN-rådet för mänskliga rättigheter i Genève.
I vår rapport ger vi en övergripande bild av läget för mänskliga rättigheter i Sverige – från rasism till rättigheter för minoriteter, personer med funktionsnedsättning, kvinnor och barn. Genom att peka på ett antal tendenser och händelser visar vi att Sverige inte till fullo lever upp till FN:s olika MR-konventioner.
Antalet rapporterade hatbrott är konstant högt, konstaterar organisationerna – omkring 5 900 år 2008 och 5 500 2012. 72 procent av hatbrotten 2012 hade främlingsfientligt eller rasistiskt motiv. Det näst vanligaste motivet under senare år är sexuell läggning. Bara 6 procent av anmälda hatbrott leder till åtal. I motsats till andra länder är inte funktionshinder eller könsidentitet grund för hatbrott i Sverige, påpekar rapporten som också efterlyser ökad kunskap om hatbrottsfrågor i hela rättsväsendet.
I rapporten nämns polisens Reva-projekt och Skånepolisens register över romer. Organisationerna efterlyser tydligare åtgärder mot etnisk diskriminering. Ett särskilt problem gäller diskriminering på arbetsmarknaden som drabbar personer med utländsk bakgrund. Samma möjlighet att tillämpa positiv särbehandling på grund av kön bör övervägas för etnisk tillhörighet, skriver organisationerna.
Händelser som våldshandlingarna i Kärrtorp och attacker mot skolor måste motverkas. Organisationerna vill därför ha skärpt lagstiftning mot rasistiska handlingar inklusive propaganda på internet. I rapporten uttrycks också oro över det ökande stödet för rasistiska och populistiska partier.
Rapporten till FN-rådet behandlar också rättigheter för Sveriges urfolk och minoriteter liksom våld mot kvinnor, rätten till hälsa och tortyrförbudet.
Tusentals människor, födda i Sverige eller utomlands, känner frustration på grund av utanförskap. Att Sverige huvudsakligen är ett tolerant land hjälper inte den som utsätts för rasism eller diskriminering. Att det ser än värre ut i andra länder är heller ingen tröst för den som drabbas. Problemen måste diskuteras och åtgärdas. FN har erbjudit den svenska regeringen stöd att etablera en oberoende nationell MR-institution som bland annat kan stödja kommunernas antidiskrimineringsarbete. Om en sådan institution blir verklighet skulle det innebära att människors oro och rädsla i högre grad tas på allvar – och bidra till att skyddet för de mänskliga rättigheterna stärks.