Vänsterpartiet har en avgörande roll, men har hittills signalerat ett ointresse för att göra det som krävs. Hade det varit andra partier i Sveriges riksdag hade det inte varit konstigt, men för Vänsterpartiet som kallar sig feministiskt, är avsaknaden av analys, perspektiv och konsekvens anmärkningsvärd.
Inom kort ska riksdagen fatta beslut i två viktiga frågor: 1. Vem som ska leda landet efter statsminister Stefan Löfven, och 2. Budgetpropositionen som innehåller trygghetspension, förbättringar i sjukförsäkringssystemen, rekordstora satsningar på familjepolitik, arbete, polis och mer därtill.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar har öppnat för att aktivt rösta mot regeringen i båda omröstningarna. Fastän vi läst och hört henne förklara sig tycker vi att ett rimligare förhållningssätt för hennes parti hade varit att välja sina strider, och särskilja statsministerfrågan från budgetfrågan. Att ge Sverige sin första kvinnliga statsminister och förstå den historiska innebörd som den omröstningen har borde slå an en sträng även i Vänsterpartiet som gärna lyfter jämställdhetsfrågorna i sin egen politik.
Fortsätter Vänsterpartiet på den inslagna vägen blir det plågsamt tydligt att frågan om en framtida kvinnlig statsminister för dem inte är värd mer än ett budgetsamtal.
Centerpartiets partiledare Annie Lööf har meddelat att Centerpartiet släpper fram Magdalena Andersson som statsminister i en kommande omröstning. Nu hänger det på Vänsterpartiet om hon får förtroendet att leda landet.
Att kvinnor i politiken samarbetar för viktiga jämställdhetssegrar är en förutsättning för att nå förändring. Vi har sett det många gånger tidigare, till exempel med lagstiftningen mot sexköp, barnaga och för kvinnofrid. Vi kan göra det igen.
Hundra år efter att kvinnor fick rösta för första gången, och också blev valbara för politiska uppdrag, kan vi tillsammans skriva historia ännu en gång.
Genom att ta ställning för en kompetent kvinnlig statsminister avskaffar vi det sista osynliga hindret för kvinnor i politiken. Sedan demokratins införande har vi sett kvinnor som partiledare, riksdagsledamöter och ministrar. Det är nu hög tid att välja, eller släppa fram, en kvinna som statsminister. Det ger flickor och kvinnor mod att titta längre och högre. Ingen dröm blir omöjlig att nå när vi tillsammans krossar glastaket.