Genom den restaureringslag som EU arbetat fram och lagt på medlemsländernas bord kan den biologiska mångfalden stärkas och skadad natur repareras. Förslaget är det största som har hänt inom miljölagstiftning på decennier, avgörande för att nå klimatmålen i Parisavtalet och det globala naturavtalet som skrev på i Montréal. Men nu hotas hela lagförslaget av den svenska regeringen och svenska EU-parlamentariker.
Sommaren 2022 lämnade EU-kommissionen fram ett förslag gällande restaurering av naturområden i medlemsländerna. Förslaget kommer inte en sekund för tidigt, i dagsläget är cirka 80 procent av medlemsländernas naturområden i dåligt skick.
Regeringen, med stöd av SD, S och C har under hela processen varit med och urvattnat förslaget. Undantag görs för varje industri. Men nu har ett nytt lågvattenmärke nåtts. Sent på kvällen dagen innan EU-nämnden, inkom regeringen med en ny svensk linje, helt olik tidigare, där regeringen deklarerade att de inte kan stödja det direktiv de har varit ansvariga att förhandla fram. En radikal omläggning i sista stund, och ett stort svek mot miljön.
Nu hänger hela lagstiftningen på en mycket skör tråd. Om den svenska regeringen lyckas förhala beslutet, kommer det finnas mer tid för industrins högljudda lobbyister att få sin vilja igenom: naturen ska stå tillbaka för kortsiktig profit för ett fåtal företag.
Regeringens linje innebär att de helt blundar för orättvisor, långsiktighet och miljö. I ett läge med natur och klimatkris, behöver vi nu ge tid och rum åt naturen för återhämtning. Det handlar också om att bruka i stället för att förbruka ekosystemen. Satsningar på klimatanpassning och varierade, naturnära skogsbruksmetoder i stället för enorma kalhyggen, ger skogar med bättre brandskydd och bättre folkhälsa.
När samhället betalar för att upprätthålla bete på naturbetesmarker, får vi tillbaka pollinatörer som är en förutsättning för livsmedelsförsörjningen. När samhället investerar i grönska i städer, skapas skydd mot överhettning i de allt varmare städerna. Utan naturen skulle dessa saker behöva kompenseras med separata, dyra och ineffektiva lösningar. Därför är restaureringslagen inte bara avgörande för bevarandet av biologisk mångfald, utan också för trygga och motståndskraftiga samhällen.
I stället för att blicka framåt i tiden och investera i naturen, så har regeringen valt en slit-och-släng väg. Industrins kortsiktiga vinster i dag är i alla frågor viktigare än att garantera livskraftiga, och långsiktigt lönsamma, ekosystem i morgon. Det är hög tid att ge mer än vad vi tar, och låta naturen återhämta sig.