I våras släppte föreningen “Rätten till utbildning" en rapport som visade höga siffror för långvarig skolfrånvaro. 17 000 barn är det som, slarvigt i folkmun, kallas “hemmasittare” och 25 000 barn är hemma så mycket som en dag i veckan. Den sistnämnda gruppen löper stor risk att bli helt hemma över tid. Föreningen menar att det är mer rättvisande att kalla dessa barn "hemmakämpare", barn med rätt till utbildning där skolan (kommunerna) inte möter deras behov.
I Linköping är motsvarande siffra, bara på högstadiet, 750 elever (av 4 000) som är hemma 20 procent eller mer och 235 elever är borta minst 40 procent av tiden. En siffra som precis som rikssnittet har ökat de senaste åren.
Inom arbetslivet är det vedertaget att prata om orimlig arbetsbelastning eller orimliga förutsättningar. Vid långvarig sjukfrånvaro av till exempel utmattningssyndrom är det vården och arbetsgivarens ansvar att arbeta för att den anställde ska kunna återgå i arbete. Här finns tydliga riktlinjer, företagshälsovård och företag mäter sjukfrånvaron för att aktivt arbeta hälsofrämjande. Det är underförstått att om en arbetsplats har många sjukskrivningar så är arbetsmiljön på något sätt dålig. När barn är hemma ofta eller under längre perioder finns dock inte samma medvetenhet. Allt för ofta lägger man ett enormt ansvar på det enskilda barnet att själv rehabilitera sig och tvingar denne att befinna sig i den miljön som ledde till frånvaron från första början.
Även politiskt så har man en förmåga att prata om barnen som problemet snarare än skolsystemet. Under valrörelsen så hade flera partier förslag om att sätta mer press på föräldrarna och tvinga barnet till skolan oavsett hur det mår. Medvetenheten kring NPF, särskild begåvning, psykisk ohälsa, hjärnans utveckling och en hållbar arbetsmiljö lyste med sin frånvaro.
Miljöpartiet ser ett stort behov av att erbjuda undervisning på olika villkor för att öka närvaron. Det måste finnas möjlighet att spendera sin skoldag i ett mindre sammanhang, kanske till viss del digitalt och med hög vuxennärvaro som stöd.
I Salems kommun började man redan 2006 fundera på hur man kunde öka elevernas närvaro och har sedan dess, i nära samarbete med Karolinska institutet, utvecklat Nytorpsmodellen. En modell som utgår ifrån barnens faktiska kognitiva förutsättningar och matchar kraven som ställs med vad de faktiskt klarar av att organisera. Vi ser att Linköping bör implementera Nytorpsmodellen. Utöver det vill vi se en utökning av tvålärarsystemet, mindre grupper på förskolan och tidigare insatser som syftar till att förebygga frånvaro snarare än att man börjar åtgärda när eleven redan är hemma.
Barnen som drabbas när skolan misslyckas med sitt uppdrag att tillgodose deras utbildning behöver ses som hemmakämpare, inte hemmasittare. Håller styret i Linköping med?