Barn som inte återvänder efter resor. Barn som blir bortgifta, könsstympade, barn som är rebelliska och där föräldrarna inte vet hur de ska handskas med denna del av ett barns utveckling.

Det är inte barn vars adressändring som inte gått igenom som jag pratar om. Det är barn där föräldrarna medvetet lämnat barnet kvar i hemlandet. Oftast delar av världen som är mer eller mindre oroliga. Föräldrar som sökt skydd i Sverige bort från oroligheter men som nu lämnar/skickar barnen tillbaka dit. 

En förälders främsta uppgift är att skydda sina barn. Jag kan inte låta bli att undra på vilket sätt man skyddar sina barn genom att medvetet utsätta dem för fara.

Hedersproblematiken hör inte hemma i Sverige. Man behöver som förälder inte gilla allt det som ens barn gör men man utsätter dem inte för fara. 

Det kollektiva, där släkt, vänner och grannar håller reda på barnen och utan barnets samtycke bestämmer över dess liv. Det hör inte heller hemma i Sverige. Hedersförtrycket börjar inte när barnet är 15 år. Det börjar mycket tidigare. Redan i förskolan. När ett syskon eller kusin ska hålla koll. Så inget äts som inte får ätas eller inget tas av som inte får tas av. 

Kontrollen fortsätter. Upp i skolåldern och in i vuxenlivet. De val som man själv vill göra, det fråntas en. De drömmar man har blir till stoft för någon annan har redan bestämt vad livet ska gå ut på. Så länge det finns ett försvar för hedersförtrycket kommer detta att fortsätta. Vi kommer ha barn som aldrig återvänder efter sommarlovet. 

Jag ställer samma fråga varje år för varje barn är viktigt. Alla barn har rätt till ett liv utan förtryck. Ett liv i fred och frihet.

Maria Wine skrev en gång "Utan drömmar inget liv". Jag säger ett liv fastkedjad i förtryckets och patriarkatets bojor är inget liv.