Under coronapandemin har våld mot barn uppmärksammats. Diskussionen har huvudsakligen handlat om risken för en ökad våldsutsatthet, men finns det i dagsläget någon tillförlitlig statistik som skulle tyda på att farhågorna har blivit verklighet?
Vissa hjälplinjer- och chattar har rapporterat fler samtal, men inga exakta siffor och jämförelser över tid har publicerats (enligt lägesbild från BRIS). Barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten har inte angett något ökat söktryck. Statistik från Brottsförebyggande rådet över anmälda brott i mars och april visade ingen tydlig indikation på ökat våld mot barn.
Har vi ett problem här? Javisst, avsaknaden av en aktuell och vederhäftig statistik gör det vanskligt att utsäga huruvida våld mot barn, eller psykiska problem för den delen, generellt har ökat under covid-19.
Som det är nu famlar vi i sak till exempel när det gäller att ta ställning till olika prioriteringar. Besluten som måste tas blir då att till en stor del baserade på en förmodad risk, och data från lock down-länder.
Bristande statistiskt underlag för beslut kan leda till negativa systemeffekter såsom nedprioritering av icke-akuta fall i sjukvården och socialtjänsten i väntan på en anstormning av mer brådskande fall. Risk finns för undanträngningseffekter och köbildning, vilka i sig kan skapa kostnadskrävande problem längre fram. Särskilt viktigt blir välgrundat, databaserat beslutsfattande vid eventuell ekonomisk recession till följd av pandemin.
Som en framförhållande åtgärd föreslår vi därför:
- Att hjälplinjer och chattar bidrar med redovisning av sin statistik som en viktig tidig indikator på behovet av stöd och förskjutningar i detsamma.
- Att nationella nyckelaktörer kommer samman och gemensamt definierar vilken sorts statistik gällande barns våldsutsatthet som bör följas upp.
- Att dessa data analyseras med expertstöd med beaktande av kända riskfaktorer för våld.
- Att detta uppdrag ges till vald myndigheten med start snarast.
Vi har inte hela bilden klar gällande barns våldsutsatthet i Sverige under covid-19. Det finns risk för ett mörkertal och underrapportering samt att systemet inte når de som behöver hjälp. Men om våldet inte har ökat generellt så här långt i covid-19 – vad skulle förklaringen kunna vara?
Sverige har arbetat länge med barnskyddsfrågor och det finns skäl att anta att landet har lyckats med att bygga upp ett system som kan stå sig väl under krisen. Framsynta extrasatsningar på bland annat hjälplinjer tidigt under pandemin kan också ha gett ett välgörande bidrag.
Men våld mot barn förekommer även idag och samhällssystemets motståndskraft ska inte tas för given. Tvärtom. Den rådande situationen kräver att statistik följs upp för att kunna bibehålla och förstärka skyddande samhällsstrukturer.
Om Sverige lyckas att parera den förmodade ökningen av våld mot barn under covid-19, blir detta bevis på att förebyggande insatser under en kris lönar sig. Det blir intressant att framöver se huruvida beslutet att hålla förskolor och skolor öppna kan ha varit en avgörande åtgärd för barnskyddet under covid-19.
Frågan om barns våldsutsatthet är viktig för samhället och bör ständigt ses över och stå högt uppe på agendan. För att möta kommande utmaningar bör gällande brister i tillgängligheten och uppföljningen av pålitlig och kunskapsbaserade data åtgärdas skyndsamt.
På Barnafrids vägnar
Laura Korhonen, professor i barn- och ungdomspsykiatri, centrumchef på Nationellt kunskapscentrum Barnafrid vid Linköpings universitet
Erica Mattelin, leg. psykolog och doktorand