I Paris finns i dag tusentals svensktalande afghaner och många fler är på flykt dit. De som i Sverige får avslag visar sig ha flera asylskäl i Frankrike.
Denna berättelse handlar om en kille som bodde i Ödeshög under fem år. Vi kallar honom för Elias, i dagsläget vill han inte ha sitt namn i tidningen. Elias lämnade Afghanistan som 24-åring efter en rad dödshot. Han var aktivist och arbetade för kvinnors och barns rättigheter. Han ville inte att de skulle utnyttjas som slavar, men ge dem chansen att utbilda sig. Därför var han hotad av talibaner.
Men jobbet blev allt farligare, och efter att Elias organiserat den Internationella Kvinnodagen 2015 kom det ständigt dödshot via SMS, telefon och messenger. En dag hittade familjen ett hotbrev i huset riktat till Elias och hans far. I brevet stod att om de inte anslöt sig till talibanerna så skulle de komma och skära halsen av dem. Familjen måste genast lämna allt. Elias mamma grät, hon ville inte. Men de hade inget val.
Under flykten tappade Elias bort sin familj och hamnade ensam i flyktingströmmen mot Europa. Han hörde talas om Sverige som välkomnade flyktingar och värnade om mänskliga rättigheter. Dit tog han sig, utmattad och uthungrad.
För första gången i sitt liv kände han sig trygg när han kom till asylboendet Vida Vättern. Men lättnaden var kortvarig. I januari 2017 började mardrömmen på nytt för Elias. Han fick helt oväntat avslag på sin asylansökan.
Hotbrevet och alla skärmdumpar med hotmeddelanden ”hade lågt bevisvärde och kunde lätt förfalskas”, enligt Migrationsverket. Till och med en video som hade spridits i Afghanistan där tungt beväpnade talibaner efterlyste Elias och erbjöd mer än två årsinkomster för honom, räckte inte.
Han blev papperslös.
Det var snö ute och kallt när han fick beskedet. Han skakade i hela kroppen när jag träffade honom och han sa inte mycket. Jag kontaktade en advokat. Jag lovade Elias att han inte skulle hamna på gatan. Jag skämdes djupt för att detta kunde hända i mitt land.
Mannen som en gång var en eldsjäl som stred för en bättre värld hade blivit ett psykiskt vrak, efterlyst av gränspolisen. Och hoten från talibaner fortsatte att komma till honom över messenger. De hade inte glömt honom och skulle döda honom, skrev de i sina meddelanden. Amnestys högsta jurist skrev ett intyg för Elias som lämnades in hos Migrationsverket, men inget hjälpte. Migrationsverket och domstolarna tillintetgjorde successivt varje del och varje bevis i hans berättelse och ingen ville se helheten i det som hade tvingat honom att lämna sitt land.
Jag förstod inte hur han klarade att kämpa på. Han gick upp klockan 06 varje morgon för att åka till en skola och göra hela sin SFI. Men för två veckor sedan packade han sin väska och flydde i tystnad. Han lämnade en rad kära vänner i Ödeshög.
Jag tänker på Elias. Och på hundratals, kanske tusentals andra unga med starka asylskäl som i dagarna flyr från Sverige till en oviss framtid. Jag lovade Elias att han aldrig skulle hamna på gatan. Men nu sover han under en bro i Paris.