Portarna i backen representerar våra livsmedelsproducenter, skogsbruket, allehanda landsbygdsintressen och naturresurser.
I en slalombacke ska man som bekant ta sig från start till mål så fort som möjligt utan att köra över några portar.
 

Hur har det då hittills gått i Sveriges ”slalomtävling”? Har Sveriges styre lyckats undvika grenslingar?

Landsbygdspartiet oberoende anser att den slalombacke Sverige befinner sig i mer liknar ett störtlopp där Sveriges styre mejar ner port efter port. Rakaste vägen till mål oavsett vad eller vilka som blir överkörda. Målet helgar medlen och snabbaste vägen är den bästa vägen.
Men hur är det egentligen med den saken? Är snabbaste vägen den bästa vägen, eller blir det lätt fort och fel?
 

Innan vi fortsätter åkturen i slalombacken så backar vi bandet lite. Sverige har nyss gått igenom en pandemi. En påfrestande tid på många sätt, men inget ont som inte har något gott med sig. Helt plötsligt kom Sveriges självförsörjning upp på dagordningen. Att Sverige ska vara självförsörjande på bland annat baslivsmedel har Landsbygdspartiet förordat sedan partiet bildades men tack vare pandemin började nästan alla riksdagspartier låta som Landsbygdspartiet.

Glädjande tyckte vi, men glädjen blev kortvarig. För vid samma tidpunkt som pandemin började klinga av, invaderade Ryssland Ukraina.
Sveriges självförsörjning var och är fortfarande ett högst aktuellt ämne, men nu tog ”Putinpriser” och Sveriges försvar (eller snarare bristen på försvar) över debatten.

Förvisso kan vi återigen konstatera – inget ont som inte har något gott med sig. Riksdagen kom överens om att öka försvarsanslagen vilket Landsbygdspartiet förordat lika länge som partiet funnits.

Nu är vi tillbaka i slalombacken. Sverige har bland värdens högsta drivmedelspriser, särskilt efter Rysslands invasion av
Ukraina. I ett försök att med piska skynda på Sveriges omställning till fossilfrihet genar man i slalombacken och grenslar portarna. Mjölkbönder körs över, skogsindustrin plattas till och spannmålsbönder mejas ner. Listan på näringar, framförallt på landsbygden, som tar stryk kan göras lång.

Så hur har Sverige lyckats? Mår miljön bättre av ökad import och längre transporter när våra inhemska näringar tvingas lägga ner? Har vi fått ett mer hållbart samhälle genom att försämra vår självförsörjning och göra oss ännu mer importberoende? Eller är det så att vi skulle göra Sverige och miljön en tjänst om vi anammade Landsbygdspartiets modell och gynnade det lokala och småskaliga och därmed drog ner på onödigt långa transporter?