Det är svårt att tränga igenom mediebruset och prata jordbrukspolitik, när vi har en vårdsektor som går på knäna, underskott i våra kommuner, skolor som har svårt att klara sitt uppdrag, ett rättsväsende och polis som saknar resurser och verktyg att upprätthålla förtroende hos många medborgare.
I en tid när många trots allt har det väldigt bra har ironiskt nog vårt samhällsbygge en rad stora utmaningar. Varför ska vi då överhuvudtaget bry oss om ett smalt område som jordbrukspolitik? Jo, för att alla måste ha mat och allt fler konsumenter visar allt större engagemang för hur maten produceras och var.
Vårt historiska arv, där vi levt 200 år i fred, gör att vi intar en extremlinje i Sverige i synen på jordbruk och vad detta får kosta. Svensk politik från vänster till höger, ivrigt påhejad av medias okunskap och ointresse ger samhällsmedborgaren en förljugen och skev bild av vad jordbrukspolitiken kostar, åstadkommer och hur den finansieras.
I Norge är jordbrukspolitik en del av en aktiv landsbygdsstrategi, i Danmark är det en del av en offensiv närings- och exportpolitik och i Finland är det en del av säkerhets- och beredskapsfrågorna.
I Sverige är jordbruk fortfarande, trots nationella och regionala livsmedelsstrategier och nyvaknat intresse från hela samhället, alltjämt enbart en miljöfarlig verksamhet.
När Finlands jordbruksminister (Finland har fortfarande en med den titeln) inte drar sig för att åka till Bryssel tillsammans med de finska bondeorganisationerna för att maximera utbytet för Finland lyckas Sveriges högsta politiker ha en tre timmar lång EU-debatt och endast nämna jordbruket ytligt vid ett par tillfällen och då i mycket förenklade och populistiska ordalag.
Just nu är det högaktuellt för EU:s medlemsländer att förhandla långtidsbudgeten. Med oviss utgång av Brexit och en rad utmaningar kopplat till klimat, migration och säkerhet är det fullt förståeligt att det finns en diskussion om att minska delen av EU:s budget som går till den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är dock här det blir så tokigt och direkt ohederligt av svenska politiker.
Det finns en bred enighet och uppställning i svensk politik att EU ska minska sina ersättningar till jordbruket. Det minsta man då kan förvänta sig är att Sveriges politiker ska berätta för väljarna hur de vill åstadkomma målen i den svenska livsmedelsstrategin med ökad produktion av mat i Sverige, bibehållna eller ökande ambitioner med världens dyraste djurvälfärd och ett klimatarbete som innebär att Sverige ska vara föregångare både vad gäller minskad klimatpåverkan och tuffa anpassningar till förändrat klimat. Inget av detta kommer gratis utan ska betalas av någon.
Bästa politiker och media, stå upp för att det bara finns två vägar att klara alla ambitioner och samtidigt sänka ersättningarna till jordbruket från EU. Antingen högre matpriser för svenska konsumenter eller högre nationella ersättningar via landsbygdsprogrammet, som Finland valt att göra.
När Sverige de senaste 10 åren minskat sin mjölkproduktion med 7 procent har exempelvis Irland ökat sin med 52 procent. Det finns inga gratisluncher, inte ens för politiker!
Peter Borring
Regionordförande LRF Östergötland
Jeanette Blackert
Vice ordförande LRF Östergötland