Att Sverige 2025 beräknas sakna 65 000 lärare, att sjukvårdsuppropen skakar Stockholm och att akuta brister inom vårdyrken över hela landet påverkar vårdens kvalitet. Samtidigt viftar nu studentgrupper plakat prydda med räntesmocka, 11 gånger och 1000 procent.
Namninsamlingar flödar på sociala medier och debattartiklar pryder högskole-relaterade organisationers hemsidor. Regeringens räntehöjningsförslag på studielån har resulterat i en sak. Det har skapat ett effektivt informationsflöde till den velige gymnasisten eller den nyfikne småbarnsföräldern att inte ta steget att ansöka till högskolan.
Det viktigaste med detta förändringsförslag handlar inte om den slutgiltiga ränteprocenten eller återbetalningstiden. Det handlar om trösklar för högre utbildning. Trösklar som ska sänkas för att lösa samhällets utmaningar. Trösklar som ska sänkas för en ökad integration i samhället. Förslaget på räntehöjning är preliminärt på 0.5 procentenheter. För en genomsnittlig låntagare som studerat i 3 år med en skuld på 190 000 kronor skulle förändringen innebära en ökad räntekostnad med cirka 40 kronor i månaden vid 23 års avbetalningstid. Genom ett förslag på 40 kronors skillnad har Sverige tappat två framtida lärare som promenerade förbi studenternas protester. För 40 kronors skillnad har Sverige tappat en framtida sjuksköterska som taggades i en namninsamling på sociala medier. För 40 kronor i månaden har regeringen ytterligare höjt trösklar för högre utbildning.
En annan intressant aspekt av räntehöjningar på studielån är att analysera vilka studenter förändringen framför allt kommer att drabba och vilka utbildningar som förslaget därför mest sannolikt skrämmer iväg studenter från. Det är långa högskoleutbildningar med, relativt sett, låg löneprognos i det framtida yrket. Det är alltså lärare. Det är sjuksköterskor. Det är fritidspedagoger. Det är generellt ganska väl korrelerat med de yrken samhället skriker efter. De yrken regeringen borde investera i. En räntehöjning på studielån drabbar alltså inte bara högre utbildning generellt. Det polariserar attraktivitet bort från bristyrken. Bort från utbildningar som redan kunnat ses som ekonomiskt ogynnsamma i relation till yrket. Bort från välfärden.
År 2001 skrevs det in i högskolelagen att universitet och högskolor i sin verksamhet aktivt ska främja och bredda rekryteringen till högskolan. Under 2020 fick Universitetskanslersämbetet (UKÄ) i uppdrag att utvärdera hur coronapandemin påverkade den breddade rekryteringen. I juli i år publicerade de en rapport på sin utvärdering som visade att ansökningarna till högskolan ökat under pandemins första år. När ökningen analyserades beroende på förälderns utbildningsnivå framkom det dock att ökningen nästan enbart skedde i gruppen med högst utbildade föräldrar. Sammanfattningsvis har alltså den sociala snedrekryteringen till högskolan ökat under de senaste åren ur ett socioekonomiskt perspektiv. Lärosätena skulle därför behöva få allt stöd och alla resurser de kan få för att vända denna oroväckande trend. Samtidigt anser regeringen att det är lägligt i tiden att gå ut med ett förslag om att kostnaden för högre utbildning nu kommer att öka ytterligare. Klyftorna kommer att växa. Samhällets integration kommer att minska.
En räntehöjning på studielån i dag skickar en enda signal. En signal att högre utbildning, ökad integration och långsiktig hållbarhet inom välfärdssektorn inte är vägen till ett bättre samhälle. Det är inte en signal värd att skicka.