Det är varken kärlek eller hat till konsten som driver Folkungaskolans ledning. Det hela är en fråga om pedagogisk och ideologisk inriktning.
Inte heller är skolledningen ålagd av politiker eller byråkrater att genomföra någon förändring – det handlar i stället om Folkungaskolans egen tolkning av styrdokumenten, framför allt de två första delarna i Lgr22, Läroplan för grundskolan.
Där står bland annat att läsa: ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart.”
Vidare: ”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. […] En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. […] Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv […] från en generation till nästa.”
För någon som, i likhet med mig, har både djup och lång professionell erfarenhet från både musikvärlden och skolsverige, ter sig framtiden lätt att förutsäga. De föreslagna ”klassformeringarna” kommer att leda till att Folkungaskolans särskilda excellens inom musik, dans och konst i praktiken försvinner inom några år. Attraktiviteten för aspirerande elever och deras vårdnadshavare kommer att sjunka som ett lod när de särpräglade fenomenen musik-, dans- och konstklasser avskaffas. Det som till slut kommer att återstå är ett högstadium med några valbara fördjupningstimmar.
I det samtal jag förde med en representant för Folkungaskolans ledning på fredagsförmiddagen, framkom att ledningen främst oroar sig för högstadiets vacklande elevhälsa.
Någon av klasserna uppvisar alltför goda kunskapsresultat för att alla elever ska må bra. Könsfördelningen mellan klasserna är i något fall så skev att Skolverkets jämställdhetsmål blir svårt att nå. Den sociala bakgrunden är alltför likartad i vissa klasser.
Kort sagt, alltför många elever mår alltför dåligt av att klasserna inte är mer lika varandra än vad de är.
Det inses lätt att en skolklass med enbart flickor år 2023 kan innebära vissa problem. Men om denna ovanliga könsfördelning har sin grund i ett antagningsförfarande på något visst område – exempelvis dans –, så har vi inte per definition ett fel som måste åtgärdas. Det följer inte av en enda av Skolverkets lydelser, att enstaka fall av enkönade klasser är otänkbara i svensk skola.
Ett problem tycks vara att skolledningen inte har anlagt något konstnärligt perspektiv på de olika klassernas vara eller inte vara. Det finns emellertid gott om externa krafter att konsultera – varför inte några andra svenska grundskolor med specialklasser inom olika konstarter? Kommunen kanske rentav kunde finansiera en studieresa?
När någon i ansvarig ställning säger om musik, att det är ”en rolig och viktig verksamhet”, då drar jag öronen åt mig. Det tydliga ”men”, som inte sägs rent ut, hörs ändå blott alltför väl.
Musik, dans, konst, teater, litteratur och andra konstformer är möjligen de mest komplexa aktiviteter vi är kapabla till. För en hjärna är sannolikt utförandet av Tjajkovskijs violinkonsert en avsevärt mer krävande och mångdimensionell workout än utförandet av vilken operation som helst på en neurokirurgisk klinik.
Vi har här inte att göra med ”roliga och viktiga verksamheter”, utan med två ting som kanske allra mest utmärker vår art: den konstnärliga kreativiteten och konsternas fortlevnad i historien.
Jag föreslår att Folkungaskolan ges de allra bästa förutsättningar att även i fortsättningen bidra till dessa obestridliga grundbultar i vår civilisation.