Det fantastiska med FN är att världens nästan alla länder hittar en mötesplats, där de kan diskutera sig fram till lösningar på stora globala problem. Men det är inte hållbart, om FN-systemet fortsätter vara så svagt så att man inte ens kan upprätthålla sin egen stadga.
1945 sa världens länder "aldrig mer" till krig, folkmord, etnisk rensning och omfattande brott mot mänskligheten. Resultatet blev Förenta Nationerna (FN), syftet var att ena världens länder i politisk dialog där problem skulle lösas via förhandlingar i stället för via militära konflikter. FN skulle agera som en fredsskapande och fredsbevarande global organisation. Men när vi blickar bakåt så kan vi konstatera att så har fallet inte varit. Och frågar man invånarna i Srebrenica, Prijedor, Visegrad, Rwanda, Kambodja och Irakiska Kurdistan så kommer man få det bekräftat. Det här är bara några av de många konfliktområden som givit ordet folkmord ett ansikte under efterkrigstiden. Dessa har även blivit en symbol för FN:s misslyckande när det gäller att upprätthålla sin egen stadga.
Det är positivt att världens länder har en mötesplats där de kan diskutera sig fram till politiska lösningar. Men det positiva dör ut när man inser att i ganska många fall, när folkmord hotar eller när folkmord genomförs och när ropet på hjälp är som allra starkast från de drabbade, ja då är FN blockerat och har helt och hållet lamslagits av sina egna medlemsländer. Auktoritära, totalitära, icke-demokratiska medlemsländer som håller varandra om ryggen och saknar dåligt samvete för de som lämnas kvar lidande. Så får det inte gå till. Ett snabbt agerande för att förhindra och stoppa folkmord, etnisk rensning och massiva brott mot mänskligheten ska kunna stå ovanför allt annat i FN:s arbete och ska inte kunna blockeras med veton och individuella statsintressen i säkerhetsrådet. Antingen lyssnar man på ropet efter reformer, eller så fortsätter man att gräva sin egen grav.