De enskilda staterna har det främsta ansvaret att skydda sina egna medborgare, men när det brister i detta ansvar har omvärlden en skyldighet att ingripa. FN ska kunna ingripa om ett land inte skyddar den egna befolkningen mot folkmord och krigsförbrytelser. Om generalförsamlingen får rätten att ingripa militärt för att stoppa de värsta humanitära nödsituationerna skulle det sannolikt sätta press på säkerhetsrådet att vara mer konstruktivt.
Om vi får ett nytt Rwanda eller Bosnien och säkerhetsrådet är blockerat av veto? Då måste FN kunna intervenera ändå. Man måste kunna ingripa för att stoppa massmord och skydda befolkningar. I Rwanda 1994 hade alla fredliga försök att lösa den interna konflikten misslyckats. Säkerhetsrådet ville inte engagera sig och vägrade kalla vad som hände för folkmord. 800 000 personer mördades på 100 dagar.
FN-stadgan stipulerar att all internationell militär våldsanvändning utanför säkerhetsrådets ram är förbjuden utom om våldet används i självförsvar. Kommer antalet humanitära interventioner och andra militära ingripanden utan säkerhetsrådsmandat att öka om humanitär intervention blir tillåten? Hotet om en möjlig intervention ska vara så skrämmande att stater inte utsätter sina befolkningar för de värsta övergreppen. I ett akut läge är det väl i sanningens namn inget som biter lika bra som ett trovärdigt militärt hot.
För att undvika de akuta lägena kan diplomatiska, politiska, ekonomiska och juridiska påtryckningar användas. Riktade sanktioner kan användas mer mot ledare som förtrycker sina befolkningar.
FN-stadgan föreskriver att säkerhetsrådet har ”huvudansvaret för upprätthållande av internationell fred och säkerhet”. Att säkerhetsrådet har primärt ansvar betyder inte att det har sista ordet. FN-stadgan ger generalförsamlingen rätt att fatta beslut om fred och säkerhet. Exempel på detta är när Sovjetunionens veto blockerade säkerhetsrådet från agera i Koreakriget.
Man sammankallade generalförsamlingen till en nödsession och denna procedur har döpts efter resolutionsnamnet ”Uniting for Peace” från 1950. Generalförsamlingen rekommenderade medlemmarna att ta till vapen.
Sverige uttalade sig positivt till såväl interventionen i norra Irak 1991 som den i Kosovo 1999. Statsministern Göran Persson sa före Kosovointerventionen att våldsanvändning är tillåtet, inte bara i självförsvar eller efter säkerhetsrådsbeslut, vilket står skrivet i FN-stadgan, utan också i ”extrema nödsituationer”.
Att hänvisa till FN-stadgans våldsförbud som någon form av rättsligt skydd för de mest avskyvärda övergreppen i världshistorien drar ett sorgligt sken över både folkrätten och FN som organisation.
Ett veto i säkerhetsrådet får inte vara sista ordet när det sker ett folkmord eller liknande allvarliga övergrepp. Det ger intrycket att de permanenta medlemmarnas vetorätt är en viktigare folkrättslig regel än folkmordsförbudet.
FN har fantastiska resurser och vet ofta var det kommer att hända något, oavsett om det rör katastrofer, svält eller konflikter. Men ibland känner jag att FN är som figuren ET, ett stort huvud och smala armar. Att FN är superintelligent och har kapacitet att tänka och veta vad som händer, men inte musklerna att få länderna att förstå och att skjuta in en konflikt i strålkastarljuset.
Min grundtanke av ett idealt FN blir ett världssamfund som hittat tillbaka till sin grundtanke, The United Nations Spirit, det vill säga demokratin har segrat globalt, generalförsamlingen består av folkvalda regeringar och vetorätten är avskaffad.