När vi tänker på feminism får många upp en specifik bild i huvudet, en nästan propagandalik bild som frekvent används inom feminismen. Det är en vit kvinna med en blå byxdress som visar upp sina muskler och säger “We can do it!”. Avbildning av feminism återspeglar inte den vita kvinnan i blå byxdress, men trots det så har hon blivit ikonisk för feminismens rörelse.

Ett bra samlingsnamn för den kvinna som idag står i fokus är “den vita heterosexuella normativa medelklasskvinnan”. Det är på henne som vi riktar strålkastarljuset, det är hennes orättvisor som hörs och aktivt kämpas för. De blir inte sedda på grund av deras arbete inom den feministiska rörelse, utan på grund av att samhället valt henne som dess förespråkare.

När vi ändå är inne i ett nytt decennium är det nog hög tid att rikta strålkastarljuset på kvinnan som inte faller in i kategorin “feminismens företrädare”. Det är hög tid för dagens feminism att inkludera ett mer intersektionellt förhållningsätt i sin jämlikhetskamp, både teoretiskt och praktiskt, då vi inte kan utgå att både kvinnor och män är homogena varelser med samma livsvillkor.

Intersektionalitet är ett sätt att förstå hur olika maktordningar, som rasism, homofobi och transfobi, hänger ihop och befäster varandra. Intersektionalitet har sitt ursprung i den antirasistiska feminismen, då icke-vita feminister ansåg att endast den vita kvinnans orättvisor lyfts fram. 

Det fanns helt enkelt en brist på analyser som var tillräckliga för att beskriva den icke-vita kvinnans underordning till den vitas. Kvinnor diskrimineras på fler grunder än sitt kön. Det kan handla om klass, rasism, funktionsvariationer, religion, nationalitet, ålder, läggning och sjukdomar. Vi måste börja se feminismen från olika diskrimineringsgrunder. En kvinna behöver inte bara vara diskriminerad av sitt kön.

Det räcker alltså inte att med att vara medveten om det ojämlikheter och positioner som finns i samhället, utan man måste aktivt arbeta med att eliminera dessa.

Idag hörs inte rasifierade kvinnor lika mycket i jämställdhetsdebatten. Det blir då svårt att ställa upp i en kamp om jämställdhet som utesluter ens egna verklighet. 

Vi måste förstå att alla kvinnor inte lever under samma förhållanden och därav befinner sig i olika positioner i samhället. En rasifierad kvinna måste bekämpa de fördomar som hon bemöter mot sitt kön, hudfärg, etnicitet, kulturella och religiösa bakgrund. 

Allt detta innebär att hon hamnar i en försvagad position i samhället än exempelvis den vita kvinnan, som inte berörs av den strukturella rasismen som genomsyrar vårt svenska samhälle. 

En samhällsförändrande rörelse som feminismen måste belysa alla orättvisor som diskriminerar försvårar kvinnors vardag, inte bara den heterosexuella vita, medelklasskvinnan för att bli en stark rörelse som verkligen kämpar för jämlikhet på alla plan. 

För detta så krävs det att man ansluter sig till den antirasistiska kampen. Genom att kämpa mot den strukturella och vardagliga rasismen som berör många varje dag, samt inse ens egna privilegier, breddar man ut sitt perspektiv och får en mer realistiskt bild på hur samhället har tilldelas oss specifika fack som bidrar med att de grupper som marginaliseras får mindre makt. 

För att vinna denna kamp om jämställdhet behöver vi så många allierade som möjligt och det är inte möjligt när vi utesluter miljontals människors verkligheter.

Denna 8 mars vill vi utmana er att vända era blickar mot dem som vi exkluderat i denna jämställdhetskamp. Att få ur den vita kvinnan i blå byxdress som din association av feminism kan ses som en bra start, men längre kan vi gå.