Jag är en siffra. Jag är en av de "EU-migranter" som lämnade Storbritannien när det ödesdigra resultatet kom. Normalt så känner du mig som en statistik. Så låt mig presentera mig.
För fyra år sedan flyttade jag till Coventry, i West Midlands, efter en kortare vistelse i Australien. Coventry ligger i hjärtat av England och är en av de gamla industriregionerna, där fabrikerna en gång i tiden böljade ut svart rök och gav välbetalda jobb.
Det fanns en öppen, lättsam och fördomsfri kultur. Om du följde stigen från där jag bodde skulle du snart finna dig i ett landskap fyllt med rullande kullar, backar som flyter genom ängarna och kor som lugnt tuggar gräs i middagssolen. Lite längre bort hittar du en by där folk samlas på puben The Clarendon Arms for ett varmt mål mat med vänner och familj. I parken leker engelska labradorer vid dammen.
Detta fanns, och finns. Men folk hade det svårt. Inga jobb, skolorna höll på att klappa ihop och det fanns ingen som pratade för Midländarna. Alla ögon var på Londons have-it-alls vilka, bara genom att vara där, hade mer chanser i livet än "man får häromkring". Jag blev chockad av att finna så mycket nedstämdhet.
Under tiden allt växte fram fick jag lära känna många Brexitare. De var vänliga, öppna, tyckte om Europa och ville hjälpa ungdomarna i samhället. Många var själva unga. De flesta såg fram emot – jag tror inte att de själva riktigt vet, men det involverade frihet på något vis. Det är var termen "bryta sig fri" kommer ifrån.
350 000 invandrare under 2015. 224 miljoner pund skickas till Bryssel varje vecka. 51 procent i Skottland vill lämna unionen. Samt att det var hopplöst att försörja sig. Britterna är ett stolt folk och det sista slog hårt.
En värld som faller samman. När den sista djupa kolgruvan stängde under 2015 var det tydligt att de lomhörda ledarna i London inte skulle komma att agera. Äntligen kunde man visa båda blocken var skåpet ska stå. Man kunde till och med övertyga skottarna att stanna kvar.
Många blev så fokuserade på att de kunde att de kanske inte tänkte igenom om de borde. Men att inte göra något var ändå värst. Att ta en risk, även en stor, var värt det för att få en ny chans i livet.
Ingen hörde dessa människors röst innan de röstade man ur huse. De hade slagits hårt men hade äntligen fått till en förändring. Då var de inte längre en miljon arbetslösa bidragstagare. De var en miljon röster för förändring. De röt och världen hörde dem.
Deras nya resa har precis begynt. Jag kommer inte att resa med dem. I stället kommer jag att spela basket med ungdomarna i Berga, så att de blir inspirerade att jobba hårt i skolan, även fast det verkar meningslöst, så att de inte bara blir en siffra i en tabell. Jag har sagt till dem, "Don’t blame the English.” För vi har alla hört nog av experter och deras statistik.
Johan Byttner