Vi undertecknare har under många år följt utvecklingen av politikens syn på personer med funktionsnedsättning. Viktiga milstolpar är omsorgslagens tillkomst på 1960-talet, LSS på 1990-talet samt FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som gäller i Sverige sedan 2009. Samtliga reformer har haft som syfte att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet med målet att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Godkännandet av FN-konventionen betyder i praktiken att säkerställa att personer med funktionsnedsättning ska kunna åtnjuta mänskliga rättigheter.
Dessa och andra reformer har inneburit en utveckling av svensk funktionshinderspolitik grundad på alla människors lika värde. Med sorg och oro ser vi idag ett flertal förändringar gå i annan riktning. Mest uppseendeväckande är den successiva nedmonteringen av personlig assistans. De politiska direktiv som lämnats till Försäkringskassan medför att det inte längre är den enskildes behov som ska avgöra om assistans behövs eller inte. Trots att lagen och dess förarbeten är mycket tydliga på den punkten. Och trots att riksdagen inte har ändrat en rad i lagtexten! Med hänvisning till domar i olika instanser gör myndigheter tolkningar som står i strid med gällande lagtext och förarbeten. Domar, som i vissa fall inte ens kan anses som prejudicerande.
I spåren följer andra försämringar. Ledsagning till aktiviteter och resor begränsas. Resmöjligheter begränsas ytterligare genom förändringar i riksfärdtjänst. Ansökan om kontaktperson för att underlätta för den enskilde att få ett självständigt liv utanför sitt normala boende avslås i princip alltid för de som bor i gruppbostad. Enligt kammarrättsdomar kan en person som bor i gruppbostad inte anses som socialt isolerad. Men vem vill tillbringa all fritid tillsammans med personal och medboende?
Att ha ett arbete handlar om rätten att vara inkluderad i samhället och ha egen försörjning. Trots högkonjunktur och att rätten till arbete och egen försörjning är tydligt uttalat i FN-konventionen saknar hundratusentals personer med nedsatt arbetsförmåga ett jobb. Av 655 000 personer mellan 16 och 64 år med nedsatt arbetsförmåga har bara varannan ett jobb trots att många anser sig kunna jobba om rätt förutsättningar ges. Ett liv knappt över existensminimum väntar, även som ålderspensionär när den tiden är inne.
Vi ger exempel på hur utvecklingen mot möjligheter att leva som andra för personer med funktionsnedsättningar på senare tid i stället har vänts till hinder för ett liv som andra. Och vi frågar oss om principen om allas lika värde fortfarande är vägledande? Och vilken betydelse tillmäter myndigheter, domstolar och andra beslutsfattare FN-konventionen om mänskliga rättigheter?
Linnéa Darell
Nätverket Funktionella Liberaler
Birgitta Fredriksson
vd Synvändan AB
Börje Pettersson
ordförande HSO Linköping