Det har på senare tid förts en debatt i Corren om kommunen ska bygga P-hus eller underjordiska garage i nya bostadsområden (12/9, 15/9, 24/9, 26/9, 30/9, 14/10).
Många goda argument för garage har framförts. Det som saknas i debatten är den ekonomiska aspekten. När kommunen säljer mark för P-hus är intäkten väsentligt lägre än när man upplåter för bostadsbyggande.
Vi kan ta det nyligen uppförda P-huset i Vallastaden som exempel. När kommunen sålde denna tomt blev intäkten 2,4 miljoner kronor. Om man sålt samma tomt för bostadsbyggande hade intäkten hamnat på cirka 25 miljoner kronor, mer än 10 gånger mera. Man hade då fått ordna parkering under bostadskvarteren och även kunnat bygga 120 lägenheter på P-hustomten.
Vi har således en parkeringslösning som planeras att användas även i andra nya bostadsområden, Djurgården och Folkungavallen, som innebär 1) Färre lägenheter, 2) Väsentligt sämre ekonomi för kommunen, 3) Väsentligt lägre komfort för de boende och 4) En förlustaffär för det kommunala bolag som ska bygga P-huset.
Hur kan en sådan synnerligen dålig lösning bli kommunens?
Svaret är följande: All byggverksamhet utgör en samordning av ekonomiska, arkitektoniska och tekniska delar. När kommunens tjänstemän planerar nya bostadsområden finns arkitektur och teknik med i planeringen, den övergripande ekonomiska styrningen från stadshuset saknas. Linköpingsbornas marktillgångar blir en fri nyttighet som planerarna kan hantera utan ekonomiska restriktioner.
Det finns även en demokratisk aspekt på detta ekonomiska misslyckande. Kommunfullmäktige har tagit ett policybeslut om att ”nya parkeringar som tillförs lokaliseras under jord”, samtidigt kan en grupp tjänstemän aktivt arbeta för sin egen ”politik”, strunta i fullmäktiges beslut och offentligt i media argumentera mot den i demokratisk ordning beslutade inriktningen. Notan för betalningen, cirka 100 miljoner för 4 P-hus under planering, skickar tjänstemännen obekymrat vidare till skattebetalarna.