På nyårsafton kritiserade forskare regeringen i radio-Ekot för att biståndet till fredsbyggande organisationer har minskats. Biståndsminister Benjamin Dousa (M) fick chansen att försvara politiken. Då påstod han att regeringen ”osthyvlar och tårtbitar från andra delar för att kunna finansiera skolor …”
Uttalandet låter ansvarsfullt, men är i stället direkt avslöjande. Sanningen är att regeringen inte alls har gjort någon heroisk insats för skolan. Det blev så tydligt som det bara kunde bli när regeringen presenterade sin reformbudget på 60 miljarder kronor i höstas.
Regeringens satsning på skattesänkningar var då 852 procent större än satsningen på skolan. I reda pengar handlar det om 24,7 miljarder mer. Skolan fick 2,9 miljarder kronor.
Det framstår därför som lätt löjligt att Benjamin Dousa låtsas kämpa för skolan i intervjun. Rimligen vet ministern att regeringen och kommunerna inte klarar av att leva upp till skollagen och många föräldrars krav. Exemplen på problemen är många även i rika kommuner.
I dag tycker många elever att lärarna är duktiga på att undervisa. Problemet är bara att om 7 av 40 anställda är sjuka kan de ersättas av en enda vikarie. Rektorn får gå in som lärare, ibland flera gånger i veckan.
• Tillsynen under rasterna blir eftersatt på grund av resursbrist. Tidö-partiernas förväntan att skolan ska motverka rekrytering av kriminella gäng försvåras av den egna politiken.
• Stökiga killar erbjuds ofta en särskild undervisningsgrupp då rektor vill skapa studiero. Utan insatsen skulle övriga elever få betala ett högt pris. Kostnaden för åtgärden gör dock att det för andra elever i klassen saknas pengar till det stödet de har rätt till.
• Rektor har ett särskilt ansvar för elever som inte ser ut att klara kunskapskraven. Skollagen ger elever rätt till stöd. I dag är problemet att elever kan få ett åtgärdsprogram men pedagogen som ska ge stödet saknas. Skolverket skrev nyligen: ”… var sjätte niondeklassare lämnade i år grundskolan utan behörighet till gymnasieskolans nationella program. För många av dessa elever är det ett godkänt betyg i matematik som saknas för att nå behörigheter” (5 nov -24). Bara 60 procent av dessa fick alltså särskilt stöd någon gång under sin skoltid. Detta sker trots att lagen garanterar 100 procent och dessutom ett långvarigt stöd.
I Ekot låtsas Benjamin Dousa som om de jättelika skattesänkningarna inte existerade. Beror det på att miljardrullningen till framför allt höginkomsttagare inte uppfattas som ansvarsfull av allmänheten längre?
Moderaterna behöver en tillnyktring om skolan. Det går en tydlig blå linje från Carl Bildts införande av marknadsskolan på 1990-talet till de misslyckanden som vi läser om dagligen.
Om Skvaderns gymnasieskola skrev skolkrönikören Linnea Lindquist i Expressen (2 januari). Där växer vreden. Styrelsen tog ut 28 miljoner kronor i aktieutdelning – trots löften om att pengarna skulle gå tillbaka till verksamheten.
I Södertälje har friskolekoncernen Academedia tjänat snabba pengar, berättar hon vidare. Kommunen lät elever gå kvar ett sista år på en skola som skulle stängas. Academedia krävde 6,5 miljoner kronor – trots att man själv inte hade några kostnadsökningar. Lagen säger att när kommunen får ökade kostnader ska friskolorna kompenseras med samma belopp. Sverige behöver en skola där alla elever får chansen att lyckas. Så är det inte i dag och Moderaterna tycks ha gett upp. Däremot är partiet en hängiven försvarare av ett system där skolkoncernerna gör stora vinster årligen.