Som fårproducent i Sverige får du ersättning av staten om dina får dödas eller skadas så svårt att de måste avlivas efter angrepp av till exempel varg. Detta oavsett om djuren var skyddade med ett rovdjursavvisande stängsel.
Staten är generös i frågan och ger också bidrag för inskaffande av förebyggande åtgärder, som just rovdjursavvisande stängsel (RAS) vilket är nästintill omöjligt att forcera för rovdjuren om de uppförs rätt och underhålls. Även bidrag för boskapsvaktande hundar finns att söka.
Med dessa statliga incitament samt den hjälp och rådgivning som finns att tillgå, borde inte så många får fortfarande blir dödade av varg eller så många skyddsjakter på varg förekomma i landet.
Att skydda den vargstam som lever i Sverige är vårt lands ansvar, enligt lag. Förutom artskyddsförordningen har Sverige också skrivit under FN:s konvention om biologisk mångfald som inkluderar skydd av våra rovdjur. Dessutom måste varje EU-land följa art- och habitatdirektivet, en naturvårdslag inom EU.
Djurskyddskraven är tydliga i att man ska skydda sina djur mot onödigt lidande och att djurhållaren har ansvaret för djurens välbefinnande. Varför kan man då som djurägare få statlig ersättning för vargdödade får om man har brustit i att skydda sina djur genom att inte ha till exempel rovdjurssäkrade beteshagar?
I en skrivelse av Naturvårdsverket ”Skyddsjakt varg Översyn av regler och tillämpning (N2015/5058/FJK)” punkt 8.2.5 Fårgårdar och rovdjursavvisande stängsel” står följande: ”I områden med fårskötsel där varg kommit in i sen tid, kan det finnas en motvilja mot att ansöka om bidrag för att sätta upp rovdjursavvisande stängsel eftersom detta kan uppfattas som att man därmed accepterar att varg etablerar sig i området. Brukaren tar också på sig ett långsiktigt underhållsansvar för stängslet, vilket ibland kan uppfattas besvärande. I dagsläget bedömer såväl länsstyrelserna som Naturvårdsverket att det inte finns någon möjlighet att kräva av fårägare att sätta upp rovdjursavvisande stängsel. Följden av detta är att det i delar av landet som sedan lång tid tillbaka haft varg, fortfarande finns till exempel får som går bakom mycket enkla stängsel och därmed är utsatta för risk att angripas av varg. Det förekommer att erbjudande om stängsling avböjs, även på sådana ställen där stängsling skulle kunna förväntas ge ett bra skydd mot rovdjursangrepp. Ett tydliggörande kring vad annan lämplig lösning är, och vilken skyldighet den skadelidande eller potentiellt skadelidande har att använda sådana, skulle kunna ge möjligheter till ökat skydd för tamdjur i områden där rovdjursavvisande stängsel är att se som en annan lämplig lösning men ännu inte används. Detta skulle kunna bidra till minskade skador.”
Ett tydliggörande är verkligen på sin plats. Att följa djurskyddslagen genom inskaffande av förebyggande åtgärder och skydda sina djur mot onödigt lidande, borde väl vara ett minimikrav för ersättning.