Det verkar finnas en elefant i Folkungaskolan

Motviljan mot synlig framgång i skolan tycks ha att göra med en missuppfattning av begreppet elitism, skriver debattören.
Motviljan mot synlig framgång i skolan tycks ha att göra med en missuppfattning av begreppet elitism, skriver debattören.

Att genomföra stora förändringar med bara förhoppningar på fötterna är ett typexempel på intellektuell ohederlighet, skriver debattören.

Debatt 15 maj 2023 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det verkar finnas en elefant i Folkungaskolan.

1 Du skall icke tro, att du är något.

5 Du skall icke tro, att du vet mer än vi.

8 Du skall icke skratta åt oss.

Visst är det jantelagen som trumpetar. Elever och elevgrupper får inte uppvisa alltför flagrant utmärkthet, för då kan andra plantor skuggas så att de vissnar. Fast de kan förstås ”lyftas” också, om den tanken passar för ögonblicket. Något positivt egenvärde tillmäts dock inte den enskilda talangen. Med undantag för sport och populärkultur är det utmärkta bekymmersamt.

Motviljan mot synlig framgång i skolan tycks ha att göra med en missuppfattning av begreppet elitism.

Vad säger då Svensk ordbok?

’Uppfattningen att förekomsten av en elit är oundviklig och önskvärd samt ofta att man själv tillhör den.’

Denna elitokratiska samhällssyn finns det skäl att vara skeptisk mot. Men den har inte mycket att göra med profilklasser. Att tillåta och tolerera existensen av eliter på olika områden är knappast elitism – snarare gott omdöme. Utan den praktiskt sinnade elit som nu räddar domkyrkotornet till framtiden, skulle Linköpings mest iögonenfallande kulturprodukt vittra sönder. Och utan en trygg och glad sångar-elit i stan blir det varken några kammarkörer eller luciakonserter. Vi kan uppskatta eliter utan att vara elitister.

Låt oss anta att det i en klass med danselever finns en utbredd viktproblematik. Trådsmalhet blir ett ideal, som elever hetsar varandra att uppnå. Hur kommer man till rätta med problemet? Genom att blanda danseleverna med elever utan dansintresse men med mer representativa kroppskonstitutioner och bostadsadresser?

Visst! Men visa först den stödjande empirin.

Att genomföra stora förändringar med bara förhoppningar på fötterna är ett typexempel på intellektuell ohederlighet. Rektor menar att någon forskningsstudie skulle kunna få henne att backa. Sanningen är att hon borde backa upp sin hypotes med minst två träffsäkra och högkvalitativa forskningsstudier, och dessutom själv leta med ljus och lykta efter de bästa motargumenten. Annorlunda formulerad lärs denna princip ut av hennes egen personal redan på mellanstadiet.

Om det inte finns någon stödjande empiri, det vill säga om eleverna är tänkta att bli försökspersoner i ett fullskaligt pedagogiskt experiment – då bör de först tillfrågas om de är intresserade.

Men om man avvisar den i grunden jantedrivna åtgärden att upplösa dansklassen, kan man i stället ägna sig åt förnuftsdriven konstruktivitet.

Tre förslag:

1 Engagera några av elevernas egna idoler bland dansare, ballerinor och koreografer för samtal om sund och osund kroppskultur.

2 Bjud in en specialist från Universitetssjukhuset – någon som målgruppen kan väntas både bli imponerad av och få förtroende för.

3 Motivera danseleverna att lösa konstnärliga uppgifter som förutsätter att man slänger alla dieter dit pepparn växer.

Det kan vara en fullträff att göra en kör till en skolklass, liksom att låta en grupp blivande bildskapare dela skoldagen med varandra. Vi måste inte utgå från att dessa unga personer ska skolas i trångsynthet och fördomar. Folkungaelevernas protestaktion den 29 april gav i själva verket övertygande bevis för motsatsen.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa