Det var formen som provocerade

Correns teaterkritiker Christer Fällman skriver om den nedlagda pjäsen, som han recenserade.

Marken brinner
Ung scen/öst
fv Bahareh Razekh Ahmadi, Johanna Skobe och Ardalan Hakimi Fard
Foto Pia Molin

Marken brinner Ung scen/öst fv Bahareh Razekh Ahmadi, Johanna Skobe och Ardalan Hakimi Fard Foto Pia Molin

Foto: Pia Molin

Debatt2014-11-18 06:47
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vad är det som provocerar? Är det formen eller innehållet i föreställningen? Skådespelare med hårt teatersminkande ansikten hoppar fram och frågar om man ”vet var Husby ligger?” Spelstilen är häftig, stark, rapp och provokativ. Publiken tvingas upp på scenen och skådespelarna kör på - ansikte mot ansikte. Snabba, högljudda repliker, fullt ös, talkörer, stark musik. Klart att ovana och oförberedda skolelever och lärare kan bli provocerade av själva kroppsspråket, den aggressiva spelstilen. I deras kvarter betyder detta kroppsspråk antagligen muck och slagsmål. Fuck you!

Upplevelser är alltid sanna. Vi måste också tro på skådespelarna att de upplevt påhoppen och provokationerna från vissa besökare som ett obehagligt arbetsmiljöproblem. Hur mycket ska man tåla? Men är allt en fråga om antirasism? Risken för övertolkning går inte att komma ifrån. Den som provocerar får alltid ta risken att själv bli provocerad.

Jag var med på föreställningens premiär i Linköping och skrev en i stort sett positiv recension i Corren (4/10, finns på corren.se/kultur/recenesioner/scenkonst). Gillade hettan och engagemanget i gestaltningen och formen av fysisk närhet med skådespelarna. Interaktiv och utmanade politisk teater. Jag saknade dock ”de andras” perspektiv. Slagordsteater och ensidighet är aldrig bra.

Det är högst oroväckande att en teaterföreställning måste läggas ner p g a provokationer från publiken. Yttrandefriheten och den konstnärliga friheten måste alltid försvaras. Nedläggningen av Ung scen/östs teater ”Marken brinner” har blivit en riksnyhet.

I Sveriges radio P1 debattprogram Studio Ett intervjuades Nasim Aghill, pjäsens manusförfattare och regissör, tillsammans med Bahareh R Ahamdi, en av skådespelarna. De betonade att de vill skapa ”ett demokratiskt och antirasistiskt rum”. Men de verkar tro att ”ändamålet helgar medlen”, d v s att den goda saken tillåter vilka hämningslösa metoder som helst. På sätt och vis är det ju tragiskt att själva formspråket har saboterat det innehåll de vill förmedla och har fått motsatt verkan.