Vi har följt debatten om årsrika människor som av olika skäl varken klarar av eller vill bo ensamma hemma längre. Vi har läst vittnesmål som beskriver hur våra äldre känner sig otrygga, fått nedsatt syn, hörsel och har svårt att hålla balansen. Vi har tagit del av berättelser som beskriver hur de måste ta stöd av väggar och möbler för att ta sig fram, hur de ramlar och skadar sig, men får ändå avslag när de uttrycker att de inte längre orkar bo kvar hemma.
Hur de tappat livsgnistan, blivit deppiga, sitter ensamma i en fåtölj och tittar in i en vägg. Årsrika människor som satt en ära i att klara sig själva, men som möts med ovärdighet när de vädjar om hjälp. I dessa fall har det funnits någon vid deras sida som drivit på, som vägrat se på när deras anhöriga fått ett kallt avslag på deras ansökan om att få flytta till ett äldreboende som kan ge den trygghet de förlorat. Men vi känner en stark oro för alla årsrika som sitter isolerade utan besök och som inte har någon närstående som kan ta striden för deras räkning.
Även i de fall där de äldre fått upprättelse, till exempel genom omprövad rätt till äldreboendeplats, så framträder en bild av samhällets misslyckande av att erbjuda våra äldre en självklar rätt till drägliga levnadsförhållanden. I ett ärende gick det att läsa hur en äldre man nöp sig i armen och kände en enorm tacksamhet och lättnad för beslutet att till sist fått en plats på ett boende. I ett annat beskrev den äldre kvinnan att nyss var allt bara ett mörker och hon såg ingen mening med att leva längre – ”Nu är jag så lycklig över att ha fått plats på ett äldreboende.”
Vi förstår att de är lättade och deras reaktioner stärker bilden av vilken tålig generation de tillhör. Egentligen borde det vara helt självklart att de utan att böna och be gavs en plats på äldreboende, och egentligen borde de läsa lusen av oss yngre som varken såg eller förstod deras behov.
Denna generation som har byggt upp vår välfärd och tog kampen för det samhälle vi idag fått tillgång till. Det är helt orimligt att detta ska vara tacken för deras fantastiska bidrag till vårt samhällsbygge.
Många i de äldre generationerna är fostrade till att klara sig själva, alltid vänta in i det längsta med att söka sjukvård och att aldrig ligga samhället till last i onödan.
Politikens uppgift är att fördela resurser och prioritera. Vi kan inte se en mer angelägen prioritering än att de generationer som hitintills tagit hand om och försörjt såväl oss yngre generationer som vårt välfärdssamhälle förtjänar, när tiden så påkallar, att också få sitt rättmätiga omhändertagande och ett värdigt liv på ålderns höst. Till sist bör det även vara deras tur att få nyttja det välfärdssamhälle de byggt upp!
Vi måste erkänna årsrika människors rätt att själva få besluta när de inte längre orkar bo kvar hemma i sitt eget boende, likaväl som de som känner att de orkar och vill ska ges rätt stöd för att kunna få bo kvar hemma. Samt möjlighet att kombinera dessa båda boenden utifrån var individens behov och förutsättningar.
Juno Blom (L)
riksdagskandidat
Wiwi Heggblad
debattör