De rödgröna partierna gick till val inte så mycket på sakpolitik som på ett löfte om en mer holistisk politik. Människan är mer än arbete, helt enkelt, och därmed behövs mer än Alliansens arbetslinje. Detta gör det än mer anmärkningsvärt att Stefan Löfvens regering har visat sig vara en katastrof för kulturen.
Strax efter att den tillträtt framkom att regeringen ville lägga ned de svenska Medelhavsinstituten. De anrika kulturinstitutionernas värde för svensk humaniora samt relationerna mellan svenska och utländska forskare kan knappast överskattas. En nedläggning skulle spara 22 miljoner kronor per år, vilket inte ens räcker för att beteckna det som en spottstyver.
Därför uteblev förvåningen när debatten om världskulturmuseerna gick igång. Museerna är fyra till antalet. Tre anrika som länge har varit vördade för sin kompetens: Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Etnografiska museet. Alla tre belägna i Stockholm. Det fjärde ligger i Göteborg, tillkom 2004 och heter kort och gott Världskulturmuseet. Det är egentligen mer av en eventbyrå där fokus ligger på upplevelser och känslor. En sjukdom som har börjat sprida sig i organisationen i takt med att sakkunskapen försvinner från museerna.
2015 tillsatte kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) Ann Follin som chef för de fyra museerna. Fokus låg helt på hur museerna kan användas för att ”stärka toleransen för mångkultur”. När Follin nu har presenterat beställningsutredningen om hur museernas ekonomi kan förbättras fortsätter man på den inslagna linjen. De tre kunskapsinriktade museerna i Stockholm föreslås slås samman med stora förluster i samlingarna som trolig följd. Det framhålls till och med som ett mål.
Förslaget gör dock ingenting åt det stora problemet i museernas ekonomi: hyrorna. Staten tar tillbaka en stor del av anslagen genom fejkade marknadshyror för lokaler så specialiserade att det inte finns någon marknad för dem. Flyttkarusellen av pengar behöver upphöra och museerna ges möjlighet att fokusera på sitt uppdrag: att underhålla, beforska och tillgängliggöra samlingarna.
Detta bör ske utan den uppfostran som kulturministerns parti är så förtjusta i. MP:s förhållande till kulturen är detsamma som en barnvakts förhållande till skamvrån: något att använda för att få människor att göra som man vill. Kunskap är gammalmodigt, att berätta att alla är lika bra är ljust och fräscht. Även när alla inte har varit lika bra. Därför salufördes utställningen om Tang-Kina med att det skulle ha varit en förebild för kvinnligt ledarskap – trots att det förekom endast undantagsvis. Berättelsen om kvinnligt ledarskap var viktigare än kunskapen om den perioden.
Därmed förminskar vi också resten av världen. Den är inte viktig och kunskapen om den är ännu mindre viktig. Det enda som spelar roll är vi själva och våra nutida värderingar. De måste främjas och då är alla offer acceptabla. Detta i en tid då vi behöver mer kunskap om resten av världen av någonsin tidigare eftersom vi lever så mycket närmare den nu.
Det är rent skamligt.