Planerna för nytt resecentrum i Linköping är starkt försenade därför att Linköpings politiker fortfarande svävar i den tron att det är realistiskt att lägga hela det omfattande systemet av spår och perronger i tunnlar djupt under marken.
Det är hög tid att de tar till sig det faktum att staten aldrig kommer att betala den enorma kostnaden för detta, bara för att Linköpings kommun ska få tillgång till mark att exploatera.
Bortsett från kostnaden måste man fråga sig om en tunnelbanestation djupt under marken, med långa (opraktiska och tidskrävande) rulltrappor, är den optimala stationsmiljön att uppleva vare sig för nyanlända besökare eller de många tusen pendlare som varje dag ska passera resecentrum?
Även den som inte lider av klaustrofobi kan lätt bli nedstämd av en sådan miljö. Till detta kommer den obesvarade frågan hur man i tunnelalternativet tänkt lösa behovet av spår för parkering av tåg samt för befintlig fordonsverkstad. Och hur ska länsjärnvägarna anslutas?
Man måste vidare fråga sig varför politikerna vill flytta stationen från nuvarande läge till ett något sämre, med större avstånd till stadens centrum?
Järnvägsfrämjandet har på ett övertygande sätt visat att det är fullt möjligt att bygga ut och förändra det nuvarande resecentrum för att fylla framtidens behov såväl kapacitetsmässigt som estetiskt. Det finns plats såväl för två nya spår för snabbtågen som särskilda stickspår för vändande Kustpilentåg. Mer än tillräcklig plats för nya väntsalar, andra service- och kommersiella utrymmen erhålls lätt genom överdäckning av en del av spårområdet.
Min personliga vision är en klassisk banhall i stål och glas över spåren och perrongerna som skyddar resenärerna från väder och vind och ger upplevelsen av en riktig station! I ett komplex av hög arkitektonisk kvalitet i övrigt ska också den gamla kulturminnesskyddade stationsbyggnaden ingå som en organisk del.
Trafikverket får lov att kompromissa på två punkter: Perrongernas bredd kommer inte att fullt ut svara mot normer för nybyggnad, men väl ombyggnad. Det blir inte möjligt för tåg att passera genom stationen med minst 160 km/t.
Det sistnämnda kravet är bara relevant för tåg som ska passera utan att stanna i Linköping. För det stora flertalet tåg gör sträckorna för inbromsning före, respektive acceleration efter, uppehållet att max 80 km/t inom själva bangården i praktiken inte utgör något hinder.
Skulle man bedöma att det trots allt är så pass många tåg som ska passera Linköping utan stopp att ett ”snabbspår” är angeläget, kan man bygga ett sådant utmed motorvägen förbi staden. Eller – i värsta fall – lägga endast två spår i tunnel i en valfri sträckning under staden.
Till slut: Vad man kunde fundera på att gräva ned istället för järnvägen vore Järnvägsgatan förbi stationen. Då skulle man väsentligt underlätta kontakten med stadscentrum för kollektivtrafik och gående.
Christer Brimalm