Som en motvikt till det svåra vi möter har jag under det gångna året gjort många mänskliga möten som trots allt gjort mig hoppfull:
* Som de där middagarna i biskopsgården där vi bjöd in olika religiösa trossamfund, kommun, polis och socialtjänst. Dels för att fira gott samarbete, dels för att stärka relationerna och för att bygga tillit att motverka otrygghet och splittring i samhället. Hoppfullt när vi står tillsammans för ett bättre samhälle.
* Som när jag under mina besök i församlingar möter engagerade anställda och inte minst alla ideella krafter som brinner för sin bygd.
Hoppfullt att se allt gott som görs. Det ger hopp för kyrkans framtid.
* Som när vi i föreningsliv, idrottsrörelse och kyrka får uppmuntra barn och unga i vårt samhälle. Det nyligen antagna projektet i Östergötland och norra Småland ”Fokus konfirmand”, är ett av många sätt att visa den unga generationen att de är viktiga.
Hoppfullt när vi vuxna gör unga och deras framtid till vårt fokus.
Julen kan ha många olika ansikten. Vi kan se fram emot glädjen i gemenskapen och den välbehövliga vilan. Vi kan längta efter stämningsfulla dagar med ett härligt överflöd av musik, mat och gemenskap, både hemma och i kyrkan, där en varm generositet växer. Som väcker vår tanke och givmildhet till dem av oss som känner att julen är allt annat än glädjefylld. Som väcker en omsorg till dem av oss som lever i en ofrivillig ensamhet, på flykt, i fattigdom eller under hot, våld eller krig.
I en tid när allt detta kan få oss att bli missmodiga blir julen en tid att påminna oss om att vi är en enda mänsklighet. Att vi har resurser och förmåga att visa och ta emot omtanke och generositet av varandra. Vi kan tycka att julen har fått orimliga proportioner, men jag värdesätter att det finns en högtid som präglas av generositet i överflöd. Det speglar Guds överflödande kärlek. När vi i handling återspeglar den ger det hopp om att vi i grunden vill varandra väl och kan förändra liv och samhällen till det bättre. Vi fattar mod som ger världen liv.