Svar på "Tydlig rovdjurspolitik är absolut nödvändig" (8/8) och "Rovdjursstängsel är inte hela lösningen" (4/9):
Jeanette Blackert, LRF, efterlyser i en debattartikel en tydligare förvaltning av bland annat vargen. Jag har naturligtvis inget emot det. Men vad de flesta inte vet är att varg-”förvaltningen” inte hanteras av våra myndigheter, utan av tjuvjägarna. Hela 60 procent av dödligheten i den skandinaviska vargstammen är en följd av illegal jakt. Det blir inte mycket kvar för myndigheterna att besluta om. I Östergötland finns lyckligtvis ännu inget misstänkt fall av tjuvjakt. Många vill mena att en ökad legal jakt minskar tjuvjakten, men det finns forskning som indikerar att det – märkligt nog – kan vara tvärtom.
Jag är enig med Jeanette Blackert att skyddsjakt ibland är befogad, när det handlar om att minska risken för fler skador. Men i det nyligen avslutade (?) skyddsjaktsärendet i Östergötland var det nästan inget som blev rätt, sannolikt på grund av okunskap:
Man medgav jakt då det fanns små valpar i reviret. Något som normalt är helt uteslutet vilken art det än gäller. Att jägarna ställde upp på detta är en gåta för mig. Från jägarhåll pratas ofta om jaktetik. Nu vet vi hur mycket pratet är värt.
Man visste inte vilken varg det var som hade rivit kalvarna. Hur i hela världen ska det hjälpa att skjuta en varg vilken som helst? Inte ens om man hade känt till den skadegörande individen skulle jakten haft någon effekt att minska risken för skador. Vilken varg som helst tar sig in i ett hägn som inte är tillräckligt bra stängslat.
För att undvika att skjuta den vuxna tiken hade jägarna fått i uppdrag – mycket lovvärt i och för sig – att inte skjuta en varg som åtföljdes av valpar. Men vid den aktuella tiden på året åtföljs oftast ingen varg av valpar. Eftersom valparna är för små att följa med på jakten, brukar föräldrarna placera dem på en så kallad rendezvous-plats, ofta med en fjolårsvalp (äldre syskon) som barnvakt, medan föräldrarna går på jakt. Ofta var och en för sig.
Mycket mer finns att säga. Slutsatsen av detta måste bli: Beslut om skyddsjakt får bara fattas av Naturvårdsverket. Detta har minst tre fördelar: Kompetensen är högre. Möjligheten för lobbyister att påverka besluten minskar. Behandlingen av skyddsjaktsärenden blir likartad över hela landet.
Jeanette Blackert menar att det ofta är svårt eller omöjligt att stängsla. Rovdjursföreningen har sedan slutet av 1980-talet gratis hjälpt djurhållare att stängsla – enligt regler uppsatta av Viltskadecenter vid SLU. Det har blivit ett oräkneligt antal mil. Personligen har jag inte hört något fall då det har varit så svårt att det inte varit möjligt. Dock håller jag med om att det är en stor brist att ersättning inte utgår för stängsling av nötboskap.
Många debattörer (möjligen inte Jeanette Blackert) verkar tro att Sverige har möjlighet att fatta beslut om en kraftig reducering eller till och med utrotning av vargen. Sverige är en rättsstat, vi har lagar att följa och dessutom har vi ingått internationella överenskommelser. För att göra en lång historia kort innebär detta att Sveriges vargstam behöver fördubblas för att uppfylla lagens krav och våra åtaganden. Detta innebär ändå väldigt få vargar jämfört med flertalet länder med sämre förutsättningar.
Björn Ljunggren,
regionansvarig i Östergötland för Svenska Rovdjursföreningen