Det finns ett samhälle före och efter corona. Bortsett från det massiva lidandet som drabbar individer, företagare och samhälle så kommer covid-19 även medföra vissa positiva värden. Vi fick tid att reflektera och göra saker annorlunda tvärs över samhället och inom en mängd olika sektorer, branscher och organisationer – samtidigt. Vi blev brutalt medvetna om vad som är värdeskapande aktiviteter och vilka tidigare rutinmässiga sysslor som var onödiga och överflödiga.
Det blev tydligt hur stark och resurskraftig staten är i förhållande till andra samhällsaktörer, som alla tvingades titta upp och förlita sig på att det skulle komma räddningspaket. Det blev lika tydligt att det är individer i samhället som gör skillnad, exempelvis alla sjukvårdsmedarbetare som gör heroiska insatser varje dag.
Under coronakrisen har vi tydligt fått se den enorma kraften som finns när samhällsaktörer till sist samarbetar, samverkar och samordnar sig. Tänk om en sådan effektiv samverkan kunde uppnås även under normala omständigheter. Tidigare när det varit ”som vanligt” har alla kört på i sin ambition att lösa problemen efter eget huvud, det vill säga utan den viktiga helhetsynen. Om inte förr så är det nu dags att involvera flera nivåer och plattformar samtidigt även när vardagen återkommit.
Samhällsproblemen som vi har att brottas med är välbekanta. Dessa försvinner inte med corona utan samhället har fortfarande kvar misslyckandet med integrationen och segregationen. Vi behöver jobba vidare med jämställdheten och jämlikheten. Vi behöver stävja ekonomisk utsatthet och framgångshets som göder fysisk och psykisk ohälsa i alla åldrar.
Vad finns då att lära av den kris vi nu befinner oss i, och vilka förändringar kan vi göra utifrån de lärdomarna? Samhället behöver byggas som ett nytt lag med tydliga positioner och roller.
Det ska ses ur två perspektiv: Det ena är att sortera ansvar, mandat och roller mellan nationell, regional, kommunal och lokal nivå. I nuläget är den nationella nivån för tung och kväver aktiviteter och verksamhet lokalt med sitt resursövertag. Om resurserna hade varit jämnare fördelade mellan ovannämnda nivåer hade systemet varit mer robust genom snabbhet, effektivit och värdeskapande. Istället för den systemtröghet som idag ofta råder.
Det andra perspektivet är utifrån konstaterandet att resurserna, med nuvarande ordning, inte kommer räcka till, men att det samtidigt finns tillräckligt med resurser för att gemensamt lösa problemen. Det motsägelsefulla antagandet bygger på att ingen aktör på egen hand kommer att kunna lösa samhällsproblemen. Inte stat, inte region, inte kommun, inte näringslivet och inte civilsamhället. Om vi dock lyckas skapa tillräckligt robusta samverkansformer mellan de nämnda aktörerna så får vi ett starkt lag.
Idag finns det fungerade arenor, plattformar och forum för samverkan, men i form av isolerade öar. Man måste oftare fråga sig om den lokala nivån nära individen skulle kunna lösa utmaning X på ett bättre sätt om mandaten och resurserna fanns där? Om svaret är jakande så måste vi våga flytta mandaten och resurserna dit, där verkningsgraden är som högst.
Tiden när olika aktörer enbart spelade själviskt tillhörde samhället före corona. Låt oss verka för att samhället efter corona blir ett robustare lagbygge stärkt av samverkan, samordning och samarbete.
Johan Thorén, regionpolitiker för Liberalerna