Barn är det finaste som finns, våra ögonstenar som vi älskar, vår framtid. Vi vill att de ska vara lyckliga, och få ett underbart liv! Fem egna barn och tolv barnbarn och ett arbete med barn i mer än 50 år har gett mig viss erfarenhet, och förhoppningsvis kunskap. Det är nämligen så att erfarenhet också ger ökad kunskap, vilket gäller både barn och vuxna.
Barn föds med mycket effektiv hjärna. Som exempel lär de sig ett främmande språk (sitt modersmål) flytande på ganska kort tid, de lär sig avancerad motorik, men det är väldigt mycket som de inte kan förrän de är 15 år och mycket som kräver 25 år för god insikt. (Kanske det rent av finns en del som den som är 50 eller 70 år vet mer om?!)
Barn är förvisso otroligt fina, värdefulla, oskuldsfulla, men inte automatiskt ädla och hänsynsfulla, utan de kan vara egoistiska och både mobba och ljuga. Likväl som diamanter ibland kan bli ännu vackrare av att slipas behöver barn uppfostran, gränser och tjänar på att inte få bestämma allt själva utan att någon visar vad som är rätt och fel.
Nyligen blev en lärare av med jobbet för att inte ha använt sig av så kallad ”låg-affektivt bemötande" mot en elev som vägrade lyda i klassen och i stället indirekt mordhotade läraren. Absurt, men en trend i samhället att barn ska få allt större frihet. Frånvaro av gränser kan bidra till det drogmissbruk som utgör grunden för droghandel, och föreställningen att svensk kultur inte tillåter gränssättning i sin tur till att 15-åringar skjuter och skjuts.
”Låg-affektivt” bemötande är väl det bemötande många av de föräldrar använt sig av vars barn jag mött som barndiabetesläkare när barnen på grund av sin diabetes plötsligen behövt följa vissa rutiner men varit vana vid att själva bestämma vad, när eller om de skulle äta, när de skulle lägga sig, sova eller gå upp på morgonen.
Och det är väl vårt ”låg-affektiva bemötande” som förklarar inte bara den kaotiska skolmiljö som ofta beskrivs, utan även barns rätt att använda mobil när, var och hur de vill, delta i vilka spel eller internetsidor de vill. Rädsla för att kränka barn, och övertron på deras mognad och begåvning, kan förklara inställningen att de i allt lägre åldrar ska få köra bil (kallad A-traktor, märkligt nog utan säkerhetsbälte), byta kön (som ökat epidemiskt under senaste decenniet), få pengar (som räcker till droger). Det argumenteras ibland för sänkt ålder för rösträtt, samtidigt som många passerat 25-årsåldern innan de ”lekt” färdigt och är beredda att ta vuxenansvar, försörja sig, bilda familj etcetera.
Ungdomskult, åldersdiskriminering, och barn på piedestal kan vara sidor av samma mynt. Barns hjärna fungerar otroligt bra, men man föds inte med kunskap om lagar och regler, rättvisa, demokrati, mänskliga rättigheter, och utan erfarenhet och mognad är det svårt att förstå konsekvenser på lång sikt. Att vuxna inte får ta, eller tar, vuxenansvar är att kränka barn.