Det är med en märklig känsla av såväl tillfredsställelse som förundran som man har kunnat följa den svenska säkerhetspolitiska debattens uppsving. Utrymmet samsas mellan ivrare till militära rustningar grundad på genuin oro och romantiker som allmänt sätter ett värde på en stark försvarsmakt. Å ena sidan är det bra att säkerhetsfrågorna får uppmärksamhet men samtidigt finns fog för oro över det allt mer upphetsade tonläget.
Till en början vill jag medge ett visst eget vemod. Mot bakgrund av min tes, vill jag ta avstånd från akademiker eller mer yrvakna pacifister som alltid hävdar att militär makt eller intervention är något negativt. Det är precis som Christian Dahlgren skriver i sin ledare (Corren 10/1) en bitter sanning att gevärspipan utgör en nödvändighet.
Men den alltmer reptilmässiga reaktionen som vinner mark med anledning av Rysslands förehavanden, som förvisso är grundad på faktiska iakttagelser, saknar ett djupare historiskt och geopolitiskt perspektiv. Reaktionen kan beskrivas som: Ryssland rustar, låt oss också göra det för att möta deras växande kapacitet. Det är en sund inställning men ändå inte.
Säkerhetsfrågan kan sägas ha två dimensioner. Steg 1: undvik konfrontation. Steg 2: i händelse av konflikt, skall Sverige med militära muskler försvaras?
Låt oss okonventionellt börja med den senare aspekten. Det vore naivt att tro att Sverige oavsett tillförsel av medel förmår freda sig utan stöd från Nato, ens med hjälp av Finland. Enkel logik, ett land på cirka 10 miljoner utan kärnvapen mot ett land på över 100 miljoner med.
Men ändå finns de tyngsta argumenten för att stå utanför den atlantiska försvarsalliansen. Likaså finns anledning att inte hetsa upp anslagen till försvaret i Sverige till oförnuftiga summor, de behövs, men inte alltför radikalt under för kort tid.
Det finns två skäl till detta vilka har att göra med att det första steget i säkerhetens dynamik är så mycket viktigare. För det första så saknas belägg för att ett mer aggressivt ryskt uppträdande (ex Ukraina) också skulle innefatta oss.
För det andra så är ett säkerhetspolitiskt isolerat Ryssland en betydligt farligare motståndare. Naturligtvis är Sverige inte ensamt på det globala schackbrädet men bör se sitt läge som en del av ett större pussel. Låt oss inte upprepa västs misstag från 90-talet och hjälpa Putin i konstruktionen av ett nationalistiskt martyrskap, som verkar för en mer auktoritär utveckling. Att dra åt snöret kring den ryska nationen med en utvidgning av Nato eller en militär hets tillbaka stärker en spänning som alltmer, sett ur historisk synvinkel, liknar den som var 1914.
Ändå behöver försvarsförmågan stärkas för att visa att aggressivitet inte blir gratis. Dynamiken är svår att balansera, otvivelaktigt. Ryssland respekterar styrka. Men de långsiktiga strategiska tankarna får inte gå förlorade till förmån för präktig retorik om att stå upp för vissa värderingar eller mer fundamentalt sitt territorium.
Vidare rörande Ryssland har vi under det gångna året sett dokumentärer på Sveriges Television som beskriver exempelvis de hemskheter som drabbar HBTQ-personer i landet. Men när allt kommer omkring, vad beträffar isolationism, så finns en bestående sanning, som säger att det till sist ej spelar någon roll om det är en söt kattunge eller en elak råtta som innestängs, språnget rakt upp i ansiktet kommer att ske. Det är en utveckling värd att oroa sig för!