Svar på debattartikeln "Centrumchefen svarar: Flyttar ansvaret till allmänpsykiatrin" (27/2):
Vi i Frisk & Fri – Riksföreningen mot ätstörningar tror inte att Psykiatricentrum eller det politiska styret i Östergötland förstår allvaret i det så kallade inriktningsbeslutet om att avveckla Ätstörningsenheten länsteam och vad det kommer innebära för patienter och närstående.
Det handlar inte alls om att flytta ansvaret för patienterna – det handlar om att lägga ner en vårdnivå. Öppenvården har redan huvudansvaret om ätstörningspatienter i dag. Det arbete länsteamet gör är att bedriva systematisk förstärkt öppenvård, även kallat dagvård. Detta är något som inte sker i öppenvården i respektive länsdel i dag, i alla fall inte systematiskt.
Medarbetarna inom öppenvården gör ett fantastiskt jobb och kämpar för sina patienter. Men för många patienter räcker inte öppenvårdens besök till för att bli helt frisk. Det är skillnad på att få behandling 1–2 timmar i veckan, för vissa 1 timme varannan vecka, och 16 timmar i veckan. Eller som det var fram till hösten 2024, 24 timmar i veckan, som en ätstörningspatient som går i dagvård får.
Ätstörningar är en extremt komplex sjukdom, den kan innebära död. Det handlar inte bara om att äta igen, även om det också är en viktig del av att bli frisk. Det är många faktorer bakom och då behövs också mycket och omfattande vård. Bland annat psykologisk behandling, stöd i att äta tillräckligt och regelbundet samt bryta kompensatoriska beteenden samt stöd i att våga bli frisk. Att leva med eller nära någon med en ätstörning är ett mindre helvete. Det är en kamp varje dag, ibland varje minut.
Att lägga ner en vårdnivå skapar inte heller en mer jämlik vård, snarare tvärtom. På sikt kan det skapa betydligt större skillnader. Det skapar även ett ökat behov av utomlänsremisser för dagvård, remisser till NHV-vård samt vård inom slutenvårdspsykiatrin. Instanser som också ökar kostnader. Med tanke på regionens knappa ekonomi har vi svårt att tro att dessa remisser skulle skickas, då det också innebär en rätt stor kostnad.
Kommer det i praktiken handla om att i en nära framtid neka vård till patienter som är i behov av den? Kommer närstående få ta ett betydligt större ansvar än vad de redan gör? Vem tar hand om dem när de inte orkar?