Det är viktiga frågor som Trine Vikinge och Gösta Gustafsson lyfter i debattartikeln om kommunfullmäktige (3/12). Det kan inte vara rimligt att man tar samma budgetdebatt i kommunfullmäktige (KF) två gånger, maj och november. Förfarandet blir inte mer demokratiskt för att argumenten dras ett varv till.
Felet ligger i det nya budgetsystem som innebär att KF ska låsa styrande ramar för verksamheten redan i maj. Detta innan man har tillgång till resultat för årets första månader och kan stämma av att man ligger rätt med årets budget. Den tidiga budgeteringen leder till sämre styrning av verksamheten.
De avvägningar som görs i budgeten borde ske senare på året med ett enda budgetbeslut i november, då man har tillgång till mer information om det ekonomiska läget. Det är lösningen på den effektivisering av budgetprocessen som Vikinge/Gustafsson efterlyser.
Den andra fråga som de tar upp, effektivisering i verksamheterna, är mer komplex. Ökad initial kostnad kan innebära effektivare lösningar vilket Vikinge/Gustafsson påpekar. Givet de stora överskott som råder för Linköpings kommun kan man kosta på sig dylika satsningar.
I de fall det rör sig om rena nedskärningar blir det mer problematiskt. Man drar då ned på efterfrågan i den lokala ekonomin vilket leder till att tjänster dras in i kommunen eller hos leverantörerna. Med den sociala lagstiftning vi har är det inte ekonomiskt för kommunen att sparka personal med svag ställning på arbetsmarknaden.
Felet är att man lägger ut ansvaret för effektiviseringar på förvaltningsnivå, det blir då ofta fråga om rena nedskärningar. Ansvaret att effektivisera borde istället ligga på central nivå där man kan ta strukturgrepp som är nämndövergripande.
Låt mig ge några exempel på områden där man kan göra riktiga effektiviseringar som skulle generera positiva resultat för kommunen:
1) Kommunen har ett stort markinnehav, en ekonomisk resurs som idag styrs i hög grad av planarkitekter på förvaltningsnivå. Krångliga planeringssystem, dyra tekniska lösningar, dålig marknadskontakt är några inslag. Marken som ekonomisk resurs kommer ofta i andra hand vilket leder till att markinnehavets ekonomiska potential inte tas tillvara.
2) 2018 lät kommunen 500 personer gå sysslolösa med försörjningsstöd, istället för att de utförde ett lönearbete, detta till en kostnad av cirka 60 miljoner. Kommunen slarvade bort statens erbjudande med extratjänster som innebar full statlig finansiering av lönekostnaden. Brist på central samordning gav upphov till en för hela kommunen ineffektiv lösning.
3) Vissa kommuner lägger en del verksamheter som går med underskott i bolag och finansierar med koncernbidrag istället för anslag. Från kommunekonomisk synvinkel innebär det en effektivisering med 20 procent, lika med den bolagsskatt som annars skulle belastat koncernen.
4) Bristande samordning mellan olika förvaltningar vad avser kommunens inhyrda bostäder. Det förekommer att en förvaltning betalar dyra hyror, 10 000 kronor/månad för ett rum om 10 kvm, samtidigt som en annan förvaltning sitter med lediga bostäder där man redan har en fast kostnad.
Inom ramen för det egna ansvarsområdet gör tjänstemännen rätt, det ineffektiva resultatet uppkommer på grund av bristande politisk samordning och styrning på central nivå.
Sammanfattningsvis, med ett enda budgetantagande i november har vi tillgång till mer information om det ekonomiska läget vilket leder till ett bättre beslut. Genom att lyfta upp arbetet med effektivisering av verksamheterna på central nivå i stadshuset skapar man förutsättningar att genomföra riktigt kostnadseffektiva lösningar.
Slutligen, i dagens läge drar det offentliga in köp och investeringskraft från samhällsekonomin och samlar pengar på hög till noll eller negativ ränta. Givet dagens ränteläge är det ineffektivt att driva stat och kommun med betydande överskott samtidigt som det finns stora behov i samhället.
Michael Cocozza ( L)
Fullmäktigeledamot