Väderextremer har satt matproduktionen under luppen. Torkan 2018 gjorde att många utanför primärproduktionen har insett att man inte kan förlita sig på import av mat. Ändå tycks inte hanteringen av jordbruksmark i ett planperspektiv tagit det minsta intryck av de utmaningar och omvärldsförändringar vi står inför.
Överallt i Östergötland ser vi exempel på hur kommuner fortsätter att bygga på sin bästa åkermark. Från LRFs sida inser vi det komplexa problem kommunpolitiker har att hantera, då det är en svår avvägning hur kommunens tätorter ska kunna växa och utvecklas samtidigt som man ska hantera kommunens jordbruksmark ansvarsfullt för framtiden. Men när det kommer till tillväxt, nya medborgare, dess bostäder och arbeten väger alltid matproduktionen lättast. Mat går ju alltid att köpa från någon annan! Eller?
Det är nära till hands att titta på Linköpings kommun som en av tillväxtorterna i regionen. Kommunen planlägger utan större bekymmer stora ytor av kommunens bästa åkermark samtidigt som man gärna pratar om mera närproducerad mat. Besluten innebär ovillkorligen att mera mat måste importeras till kommunen, antingen från andra kommuner eller i värsta fall från andra länder.
På tal om tillväxt. Vet du om att jordbrukets förädlingsföretag i Linköping, som god 2:a efter SAAB, står för en omsättning på cirka 4 miljarder kronor?
I miljöbalken finns paragraf 3:4 som tydligt ålägger offentliga planläggare att alltid göra en alternativ markutredning innan jordbruksmark tas i anspråk. I de flesta fall görs detta inte. Och om det görs, sker det på ett inkorrekt, oengagerat sätt. Något som också Jordbruksverket påtalat för regeringen.
I de flesta fall finns annan mark att bygga på, men då måste man våga vikta matproduktion mot andra intressen och ibland kanske ta en dyrare exploateringskostnad. För att detta ska vara lönsamt och aktuellt behövs en djupare samhällsekonomisk analys. Vi måste alltså i högre grad våga ställa olika allmänintressen mot varandra. En inhemsk stabil livsmedelsproduktion borde vara ett tyngre viktat allmänintresse, inte minst sett ur ett totalförsvarsperspektiv.
De flesta är överens om att klimatförändringarna är ett faktum. I all annan kommunal verksamhet har FNs Agenda 2030-mål blivit viktiga i verksamhetsplaneringen, men när det gäller hantering av åkermark i planperspektiv glöms detta bort. De flesta kommuner får likt Linköping tillväxthybris. Här är siktet inställt på 250 000 invånare.
Nu är det dags att ta ansvar för framtida försörjning och inte förlita oss på andras mark och vatten. Man kan inte alltid undvika att bebygga eller använda jordbruksmark, men jordbruksmark och livsmedelsproduktion måste ges ett betydligt högre värde och prioritet jämfört med andra intressen och aspekter än tidigare.
Peter Borring
Regionordförande LRF Östergötland