Det värsta som kunde hända var ju att ens älskade knyte gjorde sig illa. Avkomman måste överleva – det är prio ett. Därför höll jag den lilla handen nära vedspisen i köket så att den kände hettan stråla och så tittade jag på barnet, med ett pekfinger i luften mellan oss, och sa med barsk min ”ajaj”.
Ajaj är ett suveränt ord, det låter som det känns. Lätt att säga, lätt att begripa.
När de förstått innebörden applicerades ajaj på annat som var förbjudet, antingen för att det var farligt, eller bara korkat. Som att börja krypa i trappan utan ledsagning, röra vreden på spisen, dra katten i svansen, slänga mat på golvet . . . Ajaj.
Snart höjde de själva fingret i luften och sa ”ajaj” när katten kom, för att checka om det fortfarande var förbjudet att dra i svansen. Det var det. Men ”klappa fiiint” gick bra.
Lite längre upp i åren lärde de sig att den som tjatar om godis i affären aldrig någonsin får något. Tjatar man däremot inte kan det hända att man får en bit då och då.Många gånger var jag nära att falla till föga, bara för att få ro. Men då gick spökrösten igång i huvudet: ”Kapitulerar du nu lär du dem att tjat lönar sig.”
Nu har många för sig att negativt beteende helt ska ignoreras medan det positiva ska förstärkas med applåder.
Sorry, jag hade verkligen inte den tiden – eller tålamodet! Jo, att applådera, men inte att ignorera. Jag funderade över huvud taget inte över någon särskild pedagogik. Allt var magkänsla, för att få vardagen att fungera och bli uthärdlig. Och magkänslan sa att det var mitt uppdrag att förmedla ett hyfsat allmänmänskligt beteende. Alltså:
Det är trevligt med människor som hälsar och tackar. Så i samma veva som ”ajaj” kom ”hej” och ”tack-tack”. Självklart kom en massa andra ord in också. Småbarn härmar och bubblar ju oavbrutet.
Det är trevligt med människor som säger ”kan jag få” istället för ”jag ska ha”. Så det övade vi på lite senare. Precis som det är trevligare med ”vad sa du?” än ”va?!”
Det är trevligt med människor som kan säga förlåt. Så en bit in på livets stig tränade vi på det också. Eftersom jag själv gjorde dumma saker ibland, så var det i början bara jag som sa det. Men de snappade upp det. F’låt.
Det är trevligt med människor som ser en i ögonen när de pratar (i stället för att mumla inifrån luvtröjans mörker) och inte ägnar middagen åt mobilen, så därför åkte luvan av och mobilen bort när vi åt.
Det är bra med människor som är någorlunda trygga i sig själva, och inte ängsliga hela tiden. För deras egen skull om inte annat. Därför fick de tidigt öva på att vara med andra vuxna, utan mig. Och så gav jag dem uppdrag för att de skulle se att de kunde själva, och därmed få känna stolthet.
Är det förresten inte hela grejen med föräldraskapet, att varsamt arbeta bort sig själv så att glina klarar sig hyggligt om något skulle hända mig? Och att de är så pass trevliga att andra vuxna står ut med dem? Ju fler som älskar ens ungar desto bättre!
Jag säger inte att det var lätt. Att vara förälder är alldeles underbart, men också svårt och jobbigt. Det är så lätt, när man är helt slutkörd, att överge alla sina goda föresatser och principer.
Jag säger inte heller att det var rätt, bara att det var så jag gjorde. När basen var lagd var det oändligt mycket lättare att ha tid och ork för att vara den mamma jag ville, lek- och fantasifull istället för ständigt tjatande.
När det var dags för dagmamma och skola såg jag personalen där som mina bundsförvanter. De ingår ju i människosläktets förebilder och flockledare för unga.
Nu skulle jag, och de, tillsammans fortsätta det jag påbörjat.
Men många föräldrar, där barnet är ett privat ”projekt”, tycks betrakta lärarna som fiender som inte uppfattar ens prins/prinsessas oerhörda värde, potential och behov.
Många vill heller inte inse att deras egen piedestalplacerade unge inte alltid är fläckfri. De ställer sig konstant på barnets sida och kommer i klinch med lärarna.
Men hur ska det gå för uppväxande ungar om inte flockledarna kan hålla ihop, utan signalerar helt olika saker?
Den vanligaste kommentaren jag fått från lärare under de senaste veckorna är: ”Det är inte barnen som är det egentliga problemet. Utan föräldrarna.”
Så klart.