Barn behöver stora elefanthannar

Sverige behöver fler stora elefanthannar om det ska bli någon ordning på "monsterbarnen" som förpestar det offentliga rummet och vars föräldrar har abdikerat. Men vi måste tydligen vända oss till djurens värld för att begripa att vi är på fel spår.

Foto: TT

Carinas krönika2015-07-09 06:50
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lyssna på den här sanna berättelsen från Afrika!

Det var kris i nationalparken. Mängder av hjortdjur dödades, men varken av rovdjur eller människor, av skadorna att döma. Vem kunde åstadkomma något så onödigt, brutalt och av vilken anledning? Förödelsen var stor och personalen förtvivlad. Tills man blev vittne till något mycket märkligt.

En flock unga elefanthannar, som vuxit upp utan fullvuxna elefanter, tycktes ägna sig åt dödandet för ”skojs skull”. För att de var starka, för att de kunde.

Ingen hade bankat in i deras skallar att så gör man inte, även om man kan.


LÄS MER: Vad sysslar ni med, föräldrar?


Pannor lades i djupa veck och till slut kom parkpersonalen på en utväg. Från Krugerparken i samma land köptes tolv gigantiska, fullvuxna, elefanthannar in.

Inga små cirkuselefanter, utan stora som hus och mycket respektingivande. De fullvuxna elefanthannarna såg vad ungdomsgänget sysslade med och tog omedelbart itu med oskicket, läxade upp unghannarna – och den forna harmonin infann sig. Samtidigt blev personalen varse hur viktigt det är för elefanter med vuxna förebilder och uppfostrare.

Det är en läsare av de tidigare krönikorna "Vad sysslar ni med, föräldrar?" och "Barn är inga accessoarer!" som mejlar historien. För några år sedan besökte hon Sydafrikas äldsta nationalpark, Hluhluwe-Imfolozi, i hjärtat av Zululand. En hel dag åkte hon runt i parken, med före detta föreståndaren Rex som ciceron.

”Var i vårt samhälle finns de stora elefanterna? Har vi alla blivit tonårselefanter?” frågar hon sig. ”Har vi abdikerat från vår vuxna roll? Takt och ton, hyfs och fason, vart tog det självklara vägen?”

Man behöver inte haka upp sig varken på ordet ”stora”, ”elefanter” eller ”hannar”. Med stora avses här fullvuxna. Stora elefanthannar i betydelsen fullvuxna människor.


LÄS MER: Barn är inga accessoarer!


Det kan stundtals se brutalt ut när hästflocken, tiken, vargflocken eller bondkattsmamman vägleder sina små. Det är ett styvt jobb, men det måste göras. När sedan kattungarna närmar sig tolv veckor (= myndighetsåldern) är mamman oändligt trött på dem, men nu har hon fostrat dem så pass att de kan fungera med andra katter (= andra främmande människor), vet grunderna i försörjning, dvs musjakt (= uppträda trevligt och civiliserat så att man en dag förhoppningsvis får ett arbete) samt tvätta sig och gå på kattlåda (= starta en tvättmaskin).

Är djur mer måna om sin avkomma än vad vi är? Är de klokare, fast vi ständigt påstår motsatsen?

Jag vet inte, men nog har de en kollektiv och instinktiv känsla för vad som krävs för att flockens ungar ska fungera i ett större sammanhang.

”Jag är helt övertygad om att vi nu är inne på fel spår”, skriver kvinnan. Jag håller med.

En rektor skriver så här: ”Jag har tyvärr sett resultat av så kallad fri uppfostran; ofria, oroliga och osäkra vuxna med ett grandiost jag, som har svårt att se sig själva i ett större sammanhang. De ser och förstår inte att de har del i skeenden och val som påverkar andra och får konsekvenser för dem själva. Individen och det unika med varje individ hyllas i vårt samhälle. ’Det finns bara EN som är som du’. Kanske är vi snubblande nära att betrakta oss själva på samma sätt som vi betraktar utrotningshotade arter. Det finns bara en av mig, bäst att se till jag får utrymme.”

Människor som enskilda utrotningshotade arter, precis som elefanten. Men med väldigt olika syn på överlevnadsstrategi.

Barnpsykiatri

Överläkare Bror Gårdelöf i Linköping mejlar och berättar om när han läste barnpsykiatri:

”Barnets utveckling beskrevs på ett lysande sätt. Redan mycket tidigt börjar barnet utforska sin omgivning, fysiskt såväl som mentalt. Stöter det då på gränser, som är någorlunda konstanta, blir barnet tryggt, för då blir världen förutsägbar. Upptäcker det i stället att gränserna aldrig är konstanta, dvs de är helt oförutsägbara, blir barnet otryggt eftersom världen inte är förutsägbar. Och finns inga gränser alls blir effekten ångest, för det finns inget att relatera till.”

Läs mer om