1) DEFENSIVEN
Det är bara att titta i kolumnen över insläppta mål. Vad är det nu? 23 på fem matcher. Hujademej. I fyra av de här fem matcherna har gjorts minst fyra mål framåt. Ändå så många förluster. Mot Färjestad kunde banne mig fredspriset ha delats ut för insatserna framför eget mål i första perioden.
2) MÅLVAKTSSPELET
Hänger förstås ihop med defensiven i övrigt och jag säger det igen: Niklas Lundström och Jussi Rynnäs ska inte stå ensamma med skulden. Men Jonas Gustavssons sena avhopp satte LHC i svårt läge och för att stadigt vinna måste räddningsprocenten upp en bra bit över 90. Dit är det just nu långt. För långt.
3) DIPPARNA
Nog för att högsta nivån känns högre än på många år, men under sämre perioder måste finnas en grund och ett grundspel som gör att det inte riskerar att rasa ihop. Det är Bert Robertssons ansvar att hitta ett recept som gör att svackorna inte blir så avgrundsjupa och ödesdigra som nu.
4) SPECIAL TEAMS
”Special teams are obviously very important”, som Slavomir Lener uttryckte det på sin tid. Nu, med tanke på nya direktiv och fler utvisningar, är det ännu viktigare. Nästan 22 procent i fem mot fyra låter inte så illa, men åtta lag är bättre där. Och insläppt mål i var tredje fyra mot fem-spel håller inte.
5) FINNARNA
Premiärmål av Oula Palve och Jarno Kärki, men sedan dess inte ett enda mål av vare sig dem eller kedjekompisen Niko Ojamäki. Fortsatt känsla av att främst Palve har något spännande, men –5 är inte heller några smickrande siffror. En annan forward, Andrew Gordon, är ännu poänglös. Duger inte.