Woodstockfestivalen, som uppskattningsvis drog en halv miljon besökare, hajpades först som genombrottet för en ny era där 60-talets alternativkultur och hippieideal snart skulle revolutionera hela USA (och på köpet resten av världen). Bara några månader senare, i december 1969, krossades den naiva drömmen blodigt och brutalt på Altamont Speedway Free Festival, Californien. Det som ämnades bli en repris på Woodstock blev snarare dess negativkopia.
Huvudattraktionen Rolling Stones hade bisarrt nog anställt Hells Angels som säkerhetsvakter. Mitt under låten "Sympathy for the Devil" knivhöggs en åskådare i publiken till döds av de våldsfixerade MC-knuttarna (dådet, liksom den otäcka stämningen på festivalen, förevigades i dokumentärfilmen "Gimme Shelter"). Istället för att bli en triumferande segerstöt mot framtiden, gick således Woodstock till historien som den korta flower power-epokens symboliska kulmen.
Bevarad på film och skiva lever den emellertid vidare, höljd i ett gyllene skimmer av nostalgi och romantik som inte upphör att fascinera även senare ungdomsgenerationer. Woodstock har i det kollektiva populärkulturella medvetandet blivit ett oöverträffat benchmark för den ideala musikfestivalen. Men Woodstock skulle lika gärna kunna sägas vara ett avskräckande exempel om man ser det nyktert. Även om det finns briljanta stunder av stämning och musik fångade till eftervärlden, rådde det sannerligen inte brist på plumpar i protokollet.
I stort sett samtliga artister uppträdde höga som hus och skulle garanterat låtit bättre om de undvikit drogerna som fritt flödade överallt. Det är exempelvis synd att säga att gitarrgeniet Jimi Hendrix hade sin bästa stund på scenen. The Band lirade så omtöcknade att gruppen efteråt skämdes när de fick höra resultatet på inspelningarna. Vilket förklarar varför The Band heller inte medverkade i originaldokumentären, eller på de bägge ursprungliga soundtrackalbumen. Samma baksmälla drabbade Greatful Dead och Creedence Clearwater Revival, som också krävde att få klippas bort.
Arrangörerna var unga och gröna grabbar, som ingalunda drevs av altruistiska motiv om fred och kärlek genom rockmusikens helande kraft. Det handlade om något betydligt mer prosaiskt: chansen att tjäna stora pengar snabbt och effektivt. Festivalen skulle därför organiseras med militär precision, bland annat hyrdes helikoptrar in för allt skulle flyta så smidigt som möjligt. Raka motsatsen inträffade.
Organisationen bröt samman nästan genast. Man var helt oförberedd på den enorma publiktillströmningen som korkade igen vägarna miltals från festivalområdet. Horder av ungdomar stormade inhägnaden runt fältet där scenbygget stod. Säkerhetsapparaten var skrattretande otillräcklig, biljettkassorna blev kaffeved, det fanns inte en suck att ta betalt.
Fåraktigt fick arrangörerna kapitulera och deklarerade att festivalen var gratis – vilket självfallet inte minskade publiktrycket. Om tillgången på droger var stor, så var det sämre med mat och dryck till alla dessa hundratusentals människor. Desperat fick volontärarbetande hippies flygas in, vilka slevade ut gröt för att stävja eventuella hungerkravaller.
Kaoset ledde även till ständiga förseningar på och bakom scenen. Artisterna fick vänta i många långa timmar, till och med dagar, på klartecken att få spela. Den tråkiga dötiden fördrevs med... tja, gissa! Som om inte allt detta vore illa nog, satte sig också vädrets makter på tvären. Stormbyar och häftiga skyfall förvandlade det tidigare soliga festivalområdet till en enorm, slagfältsliknande leråker.
"Alltså, det var verkligen rått där ute. Jag skulle vilja beskriva det som tre dagar av droger och helvetiskt elände", sa inspelningsteknikern och sedermera berömda musikproducenten Eddie Kramer efteråt.
Att festivalen ändå avlöpte förhållandevis fredligt, givet de katastrofala omständigheterna, måste betecknas som rena bonnturen. Summa summarum var det ”bara” två personer i publiken som omkom (den ene tog en överdos heroin, den andre blev överkörd av en traktor). Ekonomiskt blev alltihop en gigantisk flopp. Joel Rosenman, en av de ansvariga arrangörerna, konstaterade kallt fyra decennier senare: "Att kalla Woodstock för en finansiell katastrof vore att uttrycka det milt. Tar man de röda siffrorna i bokslutet och multiplicerar med inflationen, gick vi back med omkring 10 miljoner dollar i dagens penningvärde".
Räddningen blev bolaget Warner Brothers, som tack vare att biograffilmen och dess soundtrack gjorde jättesuccé 1970 kunde befria det havererade affärsprojektets stukade huvudmän från livslång skuldsättning.
För övrigt kan tilläggas att Woodstockfestivalen inte ens ägde rum i Woodstock. Invånarna som bebodde den lilla stillsamma glesbygdsorten i delstaten New York protesterade mot att få friden störd. Hastigt och lustigt tvingades man flytta festivalen. Sju mil bort, nära staden Bethel, hittades en vänlig bonde som generöst ställde sina ägor till förfogande.
Fast då var det redan försent att ändra namnet på affischerna.