Vården måste våga vara självkritisk

Tio av landets totalt femton förlossningsverksamheter har enligt SR Ekot minst en gång låtit bli att anmäla sig själva vid en allvarlig vårdskada under 2018.

Tio av landets totalt femton förlossningsverksamheter har enligt SR Ekot minst en gång låtit bli att anmäla sig själva vid en allvarlig vårdskada under 2018.

Foto: Ellinor Harrysson

Ledare2019-07-19 05:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Vilka vårdskador som hade kunnat undvikas är öppet för tolkning. Väl ofta gör dock förlossningsvården bedömningen att skador på både patient och barn inte hade kunnat förebyggas. Och om vårdinrättningen inte hade kunnat undvika skadan behöver den heller inte anmäla sig själv till Inspektionen för vård och omsorg, IVO.

En granskning gjord av SR Ekot (17/7) av totalt femton förlossningsverksamheter över hela landet visar att tio av dessa minst en gång har låtit bli att anmäla sig själva vid en allvarlig vårdskada under 2018. I alla dessa fall har i stället patienten anmält vårdgivaren för skadan, varpå IVO har riktat kritik mot verksamheten. Det var alltså fel beslut av vårdgivaren att inte anmäla sig själv.

Det är uppenbart att minst tio förlossningsverksamheter inte varit tillräckligt självkritiska i sin bedömning av skadorna. Bara det i sig är allvarligt. Än värre blir det när en handfull av dessa får svara på kritiken inför Ekot. Svaren blir då att det är fullt möjligt att göra en annan bedömning än IVO vad gäller vårdgivarens ansvar för skadan. Men problemet ligger inte i bedömningen av ett gränsfall, utan i vårdgivarens benägenhet att inte anmäla sig för säkerhets skull. Instinkten i tveksamma bedömningsfall bör alltid vara att förlossningsverksamheten anmäler sig själv. Risken finns att vårdgivaren har fel.

Den som arbetar inom vården bör alltid ha patientens bästa för ögonen. Då är det bättre att anmäla en vårdskada för mycket för att sedan slippa kritik från IVO. I stället är risken att allvarliga händelser aldrig anmäls, och därmed ökar risken att det inträffar igen för att inga åtgärder vidtagits. På så vis blir beslutet av en vårdgivare att inte anmäla sig själv i ett bedömningsfall direkt skadligt.

Att det går att förebygga förlossningsskador visar bland annat sjukhusen i Gävleborg. Satsningar på området ger resultat. Men steget till att landstingen faktiskt gör sådana satsningar blir betydligt längre om vårdskador inte anmäls, och kritik från IVO därmed kan utebli. För att faktiskt kunna göra något åt problemet krävs en vilja att värna patientens hälsa mer än att skydda det egna ryktet.

Uteblivna anmälningar läggs nu till högen av bekymmer som vården tampas med. Inte minst på sommaren, då personalbristen är ett återkommande problem. Sammantaget riskerar det att leda till förlossningar som blir långt värre än enbart det naturliga omaket att föda barn. Så ska det inte behöva vara.

Det minsta man som patient ska kunna vänta sig när vården begår ett misstag, är att inrättningen är självkritisk. I slutändan faller det tillbaka på landstingen, som rimligen bör se till att en sådan mentalitet råder hos dess vårdgivare. Allt som kan göras för att förebygga skador vid och efter en förlossning bör göras.

Att skaffa barn ska vara ett val som oundvikligen förändrar livet. Men den förändringen ska inte bestå av skador, varken på modern eller barnet, som hade kunnat undvikas med en mer självkritisk vårdgivare.