Astrid Lindgren var en person som människor vände sig till. Inte bara till hennes böcker, de unika berättelserna om modiga ungar på äventyr i smålandsskogarna, på rymmen eller till landet i Fjärran. Folk anförtrodde sig och sökte råd också hos personen Astrid. Under den sista delen av hennes liv tog korrespondensen mer än författandet hennes tid i anspråk.
Efter hennes oerhört uppmärksammade text ”Pomperipossa i Monismanien” som publicerades i Expressen i mars valåret 1976, blev Astrid Lindgrens åsikt i olika politiska- och samhällsfrågor starkt efterfrågad. Pomperipossadebatten handlade om att Lindgren, själv socialdemokrat, blev varse om att hon som egenföretagare fick betala 102 procent i marginalskatt.
Finansminister Gunnar Sträng (S) anklagade Lindgren för att inte kunna räkna. Hon kontrade med att berätta sagor kunde tydligen även Sträng. I SVT-dokumentären ”Astrid” som sändes i juldagarna säger Lindgren att hon, om ingen ändring blir av, ska samla ihop så många företagare hon bara kan och samlas nedanför finansministerns kontor. ”Så ska vi gny ända tills Sträng kommer ut och lär oss hur vi ska räkna.”
Socialdemokraterna förlorade valet – för första gången på över 40 år.
Kärnkraften och djurskyddet var andra politiska debatter där Astrid Lindgren gav sig in med sina högt aktade uppfattningar. Ibland blev de helt avgörande. Som i fallet Kajsa, en estnisk flicka vars föräldrar flytt till Sverige men där dottern fanns kvar i det Sovjetockuperade hemlandet. Författaren skrev ett brev till Michail Gorbatjov och strax därpå landade Expressens plan med flickan ombord på svensk mark.
Under andra världskriget arbetar Astrid Lindgren på censuren och får veta saker som försiggår i Europa som vanliga svenskar inte vet om. Efter kriget besöker hon USA och förfasar sig över rasåtskillnaderna mellan svarta och vita. När muren fallit och 90-talet gryr i Europa, vaknar också den av Lindgren så hatade främlingsfientligheten till politiskt liv igen. Ny Demokrati väljs in i Sveriges riksdag och på gatorna marscherar nynazister. Lindgren kallar dem i brevkorrespondens för ”idioter” men att hon samtidigt är rädd för dem och för att de ska växa i antal. Hon gör vad hon kan för att förhindra saken. Vid ett sådant tillfälle tas bilden på Astrid Lindgren när hon håller i en ung nynazists hängsle och säger åt honom att ”sluta skinheadsa”.
Astrid Lindgren hann se Ny Demokrati åka ur riksdagen. Men åtta år efter författarens död 2002, gör ett annat främlingsfientligt parti entré i Sveriges högsta folkvalda församling. Och det här partiet är sprunget ur den idélära som Lindgren sett på nära håll, och fruktade skulle återvända. Ytterligare fyra år senare är partiet landets tredje största. På 1990-talet låg Astrid vaken om nätterna av oro över flyktingfamiljers situation. Hur sömnlös skulle hon inte ha varit i dag?
Astrid Lindgren, det kanske svenskaste vi har. Vad hon skulle ha tyckt, behöver vi inte tvivla på. Hon var sådan att även om hon visste att hon inte kunde hjälpa alla, resonerade hon aldrig att det var bäst att inte hjälpa någon. Hennes böcker finns kvar, hennes politiska gärningar är saknade.