Att personal bör göra det arbete som de är anställda för kan verka uppenbart. Men så är inte alltid fallet. För att våra skattepengar ska användas på bästa sätt bör inte högkvalificerade anställda inom vård, skola, omsorg fortsätta lägga tid på helt andra uppgifter.
Vikten av att rätt utnyttja de anställdas kompetens framgår av en rapport från Skolverket (24/2). Den har undersökt effekterna av att anställa lärarassistenter. I de skolor som använder assistenter har lärarna bland annat fått mer tid till undervisning, lägre sjukfrånvaro och upplever en minskad känsla av otillräcklighet. Dessutom verkar assistenternas arbetsuppgifter, till exempel närvarokontroll, utföras bättre.
Rapporten kommer också med förslag på vilken sorts uppgifter som lämpar sig för lärarassistenter. De inkluderar att vara rastvakt, ställa i ordning klassrum, kopiera papper och rätta enklare prov. Att det inte krävs specialkompetens för att utföra dessa uppgifter borde vara självklart. Ändå har det i många år gjorts av lärare. Det är tydligt att fler lärarassistenter behövs.
Därmed inte sagt att regeringens särskilda stöd till lärarassistenter var rimligt – som så ofta gick det riktade stödet inte till kommuner som behövde det mest.
Tanken med att anställda gör allt möjligt annat arbete är att verksamheten effektiviseras genom att minimera utgifterna för extra personal. Problemet är att arbetskraften i så fall inte utnyttjas optimalt. Dels för att specialister gör annat än sin specialitet. Dels för att personer på väg in i yrket, eller som till och med är arbetssökande i dag, skulle kunna göra jobbet men inte får det.
Kärnuppgifterna riskerar också att skötas sämre då anställda distraheras av andra sysslor. Och det är känt sedan länge att motivationen minskar av att behöva göra annat än ens professionella yrkesroll (Sjukhusläkaren, 11/6 2013). Det var ju knappast diskplockning som exempelvis en sjuksköterska såg fram emot under sin utbildning. Dessutom tenderar extrauppgifter att införas på bekostnad av raster.
Liknande problem har funnits i näringslivet, men under tryck från konkurrens har våra mest framgångsrika exportindustrier börjat fasa ut den sortens arbetsfördelning. Tyvärr finns rester kvar inom delar av offentlig sektor.
I Socialstyrelsens senaste jämförelserapport om svensk vård (20/2), till exempel, mäts effektivitet främst genom lägre kostnader i sig. I stället för hur produktiva de anställda är. Och förra året fann en avhandling från Linköpings universitet att läkare och sjuksköterskor på vårdcentraler lägger mer tid på administration än patientkontakt.
Också många undersköterskor har länge vittnat om att de måste göra annat än faktisk omvårdnad, så som disk och städning.
I offentlig sektor är det svårt att komma undan höga lönekostnader. Särskilt när det råder personalbrist inom skola, vård och polis. I stället för att minimera antalet anställda måste vi optimalt utnyttja de vi har.
Daniel Åkerman/SNB