Linköping växer. Sveriges femte största stad kan i höst stoltsera med att ha nått det magiska målet om en befolkningsmängd på 150 000 invånare. Men redan siktet är inställt på att 200 000 människor ska kunna kalla sig Linköpingsbor inom överskådlig tid. Expansionen är ett solklart tecken på kommunen står stark i konkurrensen med andra attraktiva orter och har en lovande potential.
En person med perspektiv på stadens utveckling är Michael Cocozza, driftig och visionsrik VD för fastighetsbolaget Botrygg och en central aktör i formandet av framtidens Linköping. Han har varit aktiv i branschen sedan början av 80-talet när hans företag startade under namnet Duvkullen.
Jag träffar honom över en kopp kaffe på hans kontor i gamla riksbankshuset på Junkersgatan och får en illustrativ ögonblicksbild av hur Linköping såg ut då.
– Gick man ut på stan en lördag klockan tre för 30 år sedan var det helt dött. Mycket har förändrats. Linköping har blivit internationellare. Det är fler utländska studenter, större inslag av utländsk arbetskraft.
Det finns en kritik mot Linköping som något av en förvuxen småstad, lite gäspigt småborgerlig och däven.
– Jag har svårt att se det så. Här finns mer dynamik än i Norrköping, där mentaliteten är "det går inte". Inställningen i Linköping är annorlunda, ambitionerna är högre.
Men finns inte ett behov av större urbanitet?
– Jo, det är klart. Det kommer när man bygger ut staden. Vi har exempelvis projekt i Djurgården, Ekkällan och Vasastaden. Det är staden som stad vi satsar på, inte bara villaförorter.
Jag berättar för Michael Cocozza om min förtjusning i Malmös stadsdelsprojekt Västra hamnen och särskilt dess arkitektoniska slagnummer Turning Torso. Detta höga och djärvt utformade bostadshus markerade att Malmö tagit språnget in i en modernare, urbanare era. En liknande signaturbyggnad vore väl något för Linköping, gärna med en skybar i toppen? Michael Cocozza är skeptisk. – Jag har andra ideal. Jag hämtar hellre inspiration från de italienska städerna som vuxit fram under flera hundra år. Där handlar det mer om en harmonisk balans mellan byggnader, mötesplatser och torg. Konsten är också närvarande i det offentliga rummet på helt annat sätt. Mycket mer än i Sverige och det borde vi anamma istället.
Att frågan ligger Michael Cocozza varmt om hjärtat är tydligt. Han menar att konsten ofta glöms bort i svenska offentliga miljöer, att den reduceras till en restpost bland övriga prioriteringar i stadsbyggandet.
– I exempelvis Vasastaden lägger vi in konsten som en tung parameter. Jag använder konst medvetet i mitt företag. Vi har mycket bildkonst i våra fastigheters trapphus, skulpturer, tavlor i gruppboenden... Konsten är ett inslag som är med från början i våra projekt. I Sverige underskattar man kulturens ekonomiska betydelse. Den betraktas bara som en kostnad. Jag ser det som en investering och en värdeskapande faktor för människorna i deras boendemiljö. Konsten bär på ett budskap från samhället och byggherren: vi uppskattar dig.
Kommunpolitikerna strävar mot att Linköping ska bli årets idrottsstad 2015. Michael Cocozza säger att han också vill att Linköping bestämmer sig för att bli Sveriges kulturhuvudstad 2020, något som skulle inkludera hela spannet: teater, film, bildkonst, skulptur och musik. Linköping behöver ett bredare kulturutbud och en aktivare kommunal kulturpolitik än i dag, menar han.
– Arbete, idrott och kultur är kittet i ett samhälle. Norrköping satsar mer på kultur än vad vi gör, vi borde inte vara sämre.
Han lever som han lär och inte enbart genom sitt företag. Michael Cocozza är ledamot i Östgötateaterns styrelse och han har varit med och startat bokförlaget Dibb, som ger ut böcker med lokal anknytning. Förlaget deltar som arrangör av en återkommande bokmässa med östgötalitteratur i slutet av september. Tanken är att bokmässan ska bli större och större.
– Lund och Uppsala har tio bokförlag eller mer. Här fanns bara ett eller två med ganska smal inriktning. Boken har varit på undantag i Linköping. Det finns inte en enda anständig bokhandel. Men med vårt förlag bygger vi upp en litterär kultur.
Okej, men du efterlyser också aktiva politiska insatser, vilket bland annat innebär ökade offentliga anslag till kulturen.
– Ja, fast dessa medel bör hanteras av självstyrande stiftelser och föreningar. Kulturen borde även bli bättre på att söka privat sponsring. Idrotten i Linköping tar in 50-60 miljoner kronor per år i sponsorpengar, kulturen kanske bara några hundratusen. Inom idrotten är man duktiga på partnerskap och samarbeten. Ta hockeyn. Där kan man träffa kollegor, göra affärer, det vävas samman sociala nätverk. Kultursfären borde jobba på liknande sätt. Kanske har de varit för bekväma och vant sig vid att det rasslar in pengar från stat och kommun.
Samtidigt finns en rädsla från många kulturarbetare att beroende av privata pengar riskerar styrning av utbudet.
– Jag har inte någonsin hört talas om att kultursponsorer skulle försöka styra utbud och innehåll. Det skulle bara sänka sponsorns status. Nej, kulturen har ett egenintresse av att sprida sig mer.
Under vårt samtal märks att Michael Cocozza har ett samhällsengagemang utöver det vanliga. Vilket har sin förklaring.
– Jag började egentligen som politiker och var ombudsman i Folkpartiets ungdomsförbund 1978-79. Sedan kom jag in i affärer på grund av familjetradition. Men jag förbereder mig för att ställa upp som kommunalrådskandidat i Linköping valet 2022. Då kommer jag! (skratt).