På ganska kort sikt får vi hoppas att debattklimatet blir bättre, när det gäller jorden sker förändringar ganska långsamt, även om det kan tyckas oroväckande när grafer trycks ihop och visar på exponentiella ökningar.
Att något verkar skrämmande, ohanterligt eller dödsdömt betyder nu inte att det verkligen ÄR så. Människans förmåga att lösa problem har i efterhand visat sig vara större än många tidigare hade förutspått. Att något blivit bättre i historien är tyvärr ingen garanti för att några problem inte kommer att uppstå i framtiden eller att vi då står rustade att lösa dem.
Främsta anledningen till att klimatfrågan får så stort utrymme är givetvis att problemen inte är lösta och att det råder delade meningar om vad som är bästa sättet att lösa dem.
Ett rimligt antagande är att en överväldigande majoritet av jordens befolkning kommer att vilja ha en behaglig inomhustemperatur, mat, vatten och möjlighet till transporter. Jo, några tror att om planeten ska kunna räddas, så måste alla avstå från i stort sett allt. De har fel, helt enkelt.
Jorden kommer att klara sig på något vis, den relevanta frågan är vad människor behöver och sätter värde på. Begrunda helt enkelt paradoxen att vi ska avstå från att skaffa barn för våra barnbarns skull!
Förra veckan var det skolstrejk för klimatet. Budskapet spred sig till debatten. Många hejade på och hyllade starka och modiga skolungdomar.
Andra betonade att det kan vara bra att gå i skolan om man vill lära sig och på allvar göra skillnad. Polariseringen tilltar medan polarisarna vid Arktis smälter i rask takt och de vid Antarktis växer till i mindre rask takt.
Medan det i huvudsak är forskare som studerar klimatet och vad som förändras och i vilken utsträckning, kan vem som helst ge sig in i debatten och tycka något. Så ska det vara i en demokrati, ändå finns det några allvarliga problem med den masspsykos som breder ut sig.
Lärare som berättar för sina skolbarn att läget är hopplöst. Tidningsläsare som får läsa att det redan är för sent. Aktivister som påstår att politiker och företag inte gör något. Inget av detta är sant. Det är en ödets ironi att peak klimatpanik inträffade samma vecka som källkritikens dag.
Den bistra sanningen är att vi vet väldigt lite om framtiden. Och framförallt vet vi väldigt lite om vad som kan och bör göras. Fråga Al Gore. Han fick Nobels fredspris 2007 och hänvisade till uppgifter som ansåg att det fanns en 75-procentig risk att hela nordpolens is kunde försvinna under sommaren inom fem till sju år.
Idag vet vi att det inte blev så. Varför? Kanske för att frågan är mer komplex än vad en aktivist vill tro.
Aktivisten vill först och främst få uppmärksamhet, därefter förändring, i brist därpå skapa panik och ingiva människorna något slags känsla.
Jämför då med näringsminister Ibrahim Baylan som lyft fram potentialen i utsläppsfri stålframställning, där både själva tillverkningen och den el som behövs för att producera vätgasen kan ske utan koldioxidutsläpp. Globalt skulle en sådan innovation leda till att 50 gånger Sveriges utsläpp försvinner. Det är skillnad på riktigt.