Tidskriften The Economist har i 175 år bedrivit journalistik utifrån breda men tydligt liberala principer: fri handel, fri konkurrens, yttrandefrihet och ett öppet samhälle.
Principerna har tjänat både tidskriften och världen väl. Fri- och rättigheter som då var radikala har idag blivit allmängods, välståndet som skapats på alltmer sammanlänkade marknader har på några generationer fullkomligt revolutionerat den mänskliga tillvaron, och möjligheterna som skapats av friheten och välståndet är större nu än någonsin i historien.
Men det är inte bra nog.
The Economist ställer i en längre essä (https://www.economist.com/essay/2018/09/13/the-economist-at-175) liberalismen anno 2018 framför spegeln och konstaterar att det inte är någon vacker syn.
Liberalismen har nämligen blivit lat, fet och nöjd. Lojal med makten och vaktslående om tingens ordning. Mötandes sin samtid med ”det särskilda slag av social konservatism, som känns igen på att den är sur till lynnet och rotlös i tiden” för att låna en pregnant formulering av makarna Myrdal.
Kanske är det inte undra på. Francis Fukuyama och många med honom menade att efter kommunismens fall 1989 var slaget över. Ingen ideologi kunde på allvar intellektuellt utmana den liberala demokratin.
Liberalismens seger blev dock inte så total som det ofta hävdas från vänsterhåll. Om nu ekonomisk liberalism varit den enda dominerande tanken under de senare decennierna, varför har vi då kvar hyresregleringar och jordbrukssubventioner?
Som för att illustrera värdet av fri konkurrens, innebar bristen på politiska alternativ att liberalismen blev bekväm och reformerna avstannade. Frihandeln fick stagnera omgiven av en växande internationell byråkrati. Oberoende centralbanker gödde finanssektorn så mycket under 2000-talet att de rika blivit rikare trots att investeringar och produktivitet i företagen minskat. Särintressen fick ta över alltmer av den demokratiska processen och politisk påverkan blev den normala reträttposten för karriärpolitiker. Sanningssökandet och reformviljan överläts på andra, alltmedan liberaler kom att identifiera sig allt tydligare med makten.
Den pinsamma sanningen är att liberalismen satte sig i tv-soffan, zappade mellan det växande antalet kanaler och lät sig väl smaka av hämtpizza och andra civilisationens mirakler, alltmedan den inköpta bostaden steg i värde. Liberalismen besegrades inte i strid, den somnade framför tv:n med handen i chipspåsen.
Väckarklockorna har ringt länge och nu är det hög tid att vakna och börja röra på sig. The Economist ger konkreta reformförslag om allt från frihandel till försvar. Framför allt påminner tidningen om liberalismens radikala arv, som ständigt strävande, ifrågasättande och omprövande. Tilltron till individens frihet, och de institutioner och rättigheter som skyddar den, handlar om att skapa en social dynamik för framåtskridande och förbättring. Sådan utveckling sker inte sällan mot de etablerades intressen.
Liberalismen behöver bli radikal och kritisk igen. Inte minst mot sig själv. Den stagnerande reformviljan under ett alltmer teknokratiskt styre har i många fall inneburit motsatsen; bekväma dominerande företag, en bekväm politisk process och en bekväm elit, låt vara med klädsamt liberala värderingar. Det är inte vägen framåt.