Pakten för att rädda euron har fått EU-medlemmar som Storbritannien och Sverige att diskutera hur mycket självbestämmande man är beredd att ge upp för att häva eurokrisen.
Det är en diskussion som klimatdebattörer borde ta lärdom av. För när klimatfrågan står på agendan framstår demokrati ibland som ett problem som borde avskaffas. Senaste exemplet är när klimatforskaren Johan Rockström tillsammans med László Szombatfalvy efterlyser "ett globalt, neutralt beslutsorgan med hela mänskligheten som uppdragsgivare" för att lösa klimatfrågan, eftersom det nuvarande politiska systemet med nationella politiker inte räcker till (DN Debatt 14/12).
Önskan att tvinga demokratiska stater att lyda ett globalt beslutsorgan paras dessutom med en vilja att styra medierna, som enligt Rockström och Szombatfalvy skriver alldeles för litet om klimathotet. Medierna borde rapportera mer för att skapa ett folkligt engagemang som sätter tryck på politikerna, och att medierna inte gör det visar att de "går i otakt med det som människor tycker är viktigt". Men varför måste medierna skapa engagemang om människor redan tycker att klimatfrågan är viktig?
Att Rockström och Szombatfalvy med tillfredsställelse noterar att 75 procent av svenskarna "anser att människor bör acceptera stora eller mycket stora uppoffringar" för att rädda klimatet gör debattartikeln ännu mer obehaglig. Vilka uppoffringar är det som det globala beslutsorganet ska tvinga fram?
Antidemokratiska klimatidéer är inte ett nytt fenomen. 2009 skrev ekonomijournalisten Diane Francis i Expressen att en globalt lagstiftad ettbarnspolitik a la Kina är det enda sättet att rädda klimatet. Andreas Malm, som 2007 gav ut en klimatbok, menar att ekosocialism med global planekonomi är den enda räddningen.
Dessa antidemokratiska tendenser kan slå över i ren politisk extremism. Den 18-åring som 2007 dödade 8 personer och sig själv på Jokelaskolan i Finland ska ha inspirerats av ekofascisten Pentti Linkolas idéer att det krävs en kraftig befolkningsminskning för att rädda miljön.
Den antidemokratiska tendensen är sannolikt också negativ för själva klimatarbetet. Rockström och Szombatfalvy må drömma om ett globalt beslutsorgan som kan köra över motsträviga demokratier, men de flesta värderar frihet och demokrati högt. Kanske beror ifrågasättandet av klimatforskningen just på att människor reagerar mot de antidemokratiska inslagen i förslagen till åtgärder.
När de svenska klimatforskarna Michael Tjernström och Markku Rummukainen vill se en tydligare gränsdragning mellan det strikt naturvetenskapliga studiet av klimatförändringar å ena sidan, och forskningen om effekterna på natur och samhälle samt motåtgärder å den andra sidan, motiveras det med att den första kategorin är "säkrare" forskning.
Man skulle kunna tillägga att det är forskning där politiska maktanspråk på världsherravälde, ettbarnspolitik och planekonomi inte har något utrymme.