I augusti förra året anordnade Linköpings kommun en tre dagar lång nycirkusfestival med fri entré. Kostnaden för skattebetalarna: 1,5 miljoner kronor. Denna något udda utgiftsprioritering försvarades av kommunens kulturutvecklingschef Mårten Hafström med orden: ”Det sätter Linköping på kartan, samtidigt som det skapar positiva och utmanande mervärden för medborgarna”.
Linköpings plats på kartan torde annars vara garanterad genom bygget av Sveriges dyraste simhall. Snacka om utmanande mervärde, närmare 1 miljard kronor ligger notan hittills på. ”Jag hoppas nu att vi kan få Linköpingsbor, föreningsliv och alla andra aktörer att ställa sig bakom det här”, sa kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om badsatsningen de luxe.
Även vår kära granne Norrköping utmärker sig när det gäller utmanande mervärden. Kommunen köpte in fem små humanoida robotar till skolan för 375 000 kronor. Sedan upptäcktes att robotarna inte gick att använda i undervisningen, då de levererats med bara ett enda program – för en tai chi-övning. Andra program fick man inte tag på. Norrköpings digitaliseringsdirektör Johan Högne var nöjd ändå, ty: ”Målet är att ge invånarna en känsla av att de verkligen bor i en digital kommun”.
I Motala är man heller inte dålig på utmanande sätt att förvalta offentliga resurser. Kommunen lät sälja 280 000 kvadratmeter strandnära mark för 61 miljoner kronor till danska Lalandias planerade bygge av en stor bad- och semesteranläggning. Inte utan skäl försökte kommunen sekretessbelägga markvärderingen.
Som Corren kunde avslöja fick nämligen Lalandia en saftig rabatt på motsvarande 135 miljoner kronor jämfört med om marken istället sålts som villatomter. Motalas mark- och exploateringschef Hanna Hammarlund ursäktade den häftigt tilltagna rean på kommuninvånarnas gemensamma egendom med att priset måste ses ”utifrån den investering som Lalandia är beredda att göra. Vi har inte värderat marken per kvadratmeter utan som en helhet”.
Detta lilla axplock är hämtat ur den nyutkomna boken ”Slöseriet med dina skattepengar. 258 exempel som du inte vill betala för”, skriven och sammanställd av Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson. Det är nyttig läsning för varje samhällsengagerad svensk.
Hur många skattemiljarder som kommunernas, regionernas och statens makthavare totalt sprätter iväg i onödan varje år vågar man egentligen knappt tänka på. Men om den styrande klassen hushållade bättre med svenska folkets pengar hade säkert tillräckliga medel funnits för bekostandet av idag angelägnare ting som gett mervärde på riktigt. Exempelvis de där beredskapslagren med intensivsjukvårdsutrustning som vi varken ansetts haft råd med eller behov av längre…