Kraven på lagstiftning mot hedersrelaterat förtryck och våld blir allt intensivare. I allt väsentligt är det naturligtvis bra. Men som vanligt ställs kraven utan konsekvensanalys.
Det finns ett par aspekter som måste tas med i beräkningen och i just detta fall kan staten inte lösa problemet utan aktiv hjälp från samhället.
Människor som bor i Sverige erbjuds nämligen idag två konkurrerande system. Vilket av dem människor kommer att välja avgörs av vilket system som visar sig vara starkast, mest stabilt och mest framgångsrikt av de två system.
Å ena sidan det svenska, individualistiska, stats- och myndighetsbaserad. Å andra sidan det kollektivistiska klan- och religionsbaserade.
Varje initiativ kommer att mötas av en motreaktion. Den måste myndigheter och institutioner vara beredda på att hantera. Hederskultur aktiveras och blir aggressivare när omgivande normer i samhällets drar åt ett annat håll.
De som riskerar att förlora sin status då hedersrelaterade strukturer hotas kommer naturligtvis göra allt för att bevara dem.
Staten och samhället behöver både skapa ett tryck på klanbaserade strukturer i Sverige, och utveckla förmågan att hjälpa människor som vill lämna dessa strukturer.
Det måste vara tydligt för alla vem som har våldsmonopolet i hela landet – inklusive de särskilt utsatta områdena där gäng bygger upp egna strukturer som konkurrerar med polisen.
Myndigheter och institutioner behöver naturligtvis samtidigt vara förberedda på att ta hand om och skydda människor som vill lämna sitt tidigare liv. Det gäller inte bara skyddat boende eller liknande.
När personer lämnar en klanbaserad hedersstruktur blir de tvungna att kapa alla band till sin familj och sina vänner. Sociala nätverk och gemenskaper går förlorade. Därför förekommer det att människor ger upp och återgår till sin tidigare gemenskap trots det som fick dem att lämna från början, eller tar livet av sig.
Det är där samhället och medborgarna kommer in i bilden. Mottagningssystem måste nämligen uppfylla de behov en människa kan ha avseende socialt umgänge eller gemenskap. Det är något som staten inte kan göra.
Att uppmuntra människor till att slita sig loss från en gemenskap och sedan lämna dem i sticket är ingen lösning. Det måste finnas ett civilsamhälle som ringer, bjuder hem, utvecklar vänskapsrelationer och andra sociala nätverk, som ersätter det som tidigare omgav personen som lämnar. Det är nämligen något som staten helt enkelt inte kan fylla ut eller ersätta.
Det måste samtidigt följas upp med utbildningar som kan leda till arbete. Förflyttningen blir helt omöjlig att hantera för en människa som inte bara upptäcker att den plötsligt blivit ensam utan också tvingas konstatera att den saknar utbildning för att klara sig själv.
Den som tror att staten ska kunna lösa problemet med endast lagstiftning utan engagemang från samhället i övrigt har fel. Och om hårdare lagstiftning genomförs utan att samhället i övrigt är mobiliserat och redo att hjälpa till har vi flera katastrofer framför oss.