Ännu en dag, ännu ingen regering, ännu en presskonferens med talmannen. "It's like deja vu all over again", som John Fogerty sjunger. Men nu ligger åtminstone en tidtabell med klara deadline-datum på bordet.
Andreas Norlén låter rivalerna Stefan Löfven och Ulf Kristersson fira jul- och nyårshelgen med att försöka finna den gäckande vägen ut ur regeringsbildningslabyrinten. Någon av dessa bägge herrar - om inte en joker i leken sensationellt plötsligt poppar upp - lär därefter bli föremål för den tredje statsministeromröstningen den 16 januari.
Blir även den ett platt fall på hälleberget, har vi det tveksamma nöjet att se fram mot en fjärde votering i frågan den 23 januari. Ett nytt misslyckande då och Sverige får sitt första extra val sedan 1958, vilket senast kan hållas mitt i påskhelgen den 21 april när Jesu korsfästelse och återuppståndelse högtidlighålls.
Det vore ju ett intressant symboliskt sammanträffande, öppet för diverse ödesmättade tolkningar. Ett nyval (av Norlén liknat vid "avgrunden") och hela processen kan starta om igen med ännu fler statsministeromröstningar, plus att vi dessutom har ett val till Europaparlamentet på schemat den 26 maj. Mycket att svälja för väljarna, onekligen.
Rimligtvis har partierna tillräckligt av självbevarelsedrift kvar för att undvika en sådan rekordutmattande händelseutveckling. Redan börjar situationen närma sig passeringen av den tålamodsprövande gräns då tennislegendaren Lennart Bergelins bevingade uttryck "the bottom is nådd" kommer i åtanke.
Någon ideal lösning existerar inte. Moderaternas och Socialdemokraternas intresse av att ta gemensamt vuxenansvar för landet i en storkoalition tycks fortfarande minimalt.
Vad allt således kokar ned till är vilket dåligt alternativ nyckelspelaren Annie Lööf tror att Centerns medlemmar och sympatisörer blir minst besvikna av. Att krypa till korset och stödja Ulf Kristersson som statsminister med Sverigedemokraterna i regeringsunderlaget? Eller att slutligen äta upp högerskon och ge grönt ljus åt Stefan Löfven?
Ska man döma efter DN/Ipsos färska opinionsundersökning har Centern tappat markant på Annie Lööfs nejsägande turer till såväl höger som vänster. Men sannolikt har hennes liberala storstadsväljare svårast att förlåta ett svek mot löftet att hålla SD isolerade. Det skulle betyda att vi får tugga i oss att Löfven har fördelen i dramat, aptitligt eller ej.