Ska man bara ta ett område som belyser Socialdemokraternas kris är det sjukvården. En klassisk paradfråga för partiet som förvandlats till en akilleshäl.
Utvecklingen i landstingsvalen (idag regioner) är en tydlig indikator på det bortvittrande förtroendet. 1994 var det sammantagna röststödet 45,5 procent. Sedan dess har S kontinuerligt tappat mark i varje sjukvårdsval till den senaste bottennoteringen 2018 på blott 28,7 procent.
Förra mandatperioden satt S vid makten i 16 av rikets 21 sjukvårdsregioner. Nu hänger man kvar i ledningen för endast 9 (inklusive den ekonomiskt blödande Region Östergötland). För ett parti som gärna vill vara välfärdens garant med stort G, är det naturligtvis är det ett hårt slag att vården blivit en sjunkbomb för dem.
Gabriel Wikström, den tidigare sjukvårdsministern som basat för Socialdemokraternas valanalysgrupp, konstaterade nyligen att en tungt vägande orsak till väljarflykten var det utbredda missnöjet med sjukvårdens notoriskt bristande tillgänglighet. "Vi behöver under innevarande mandatperiod ta fram en ny hälso- och sjukvårdspolitik", slog han fast (DN 20/3).
Det låter spännande. Mindre spännande låter dock socialminister Lena Hallengrens aktuella besked att regeringen tänker damma av Alliansens "kömiljard" som S förut vägrat befatta sig med. Förklaringen till omsvängningen är januariavtalet med C, L och MP.
Men att hälla mer skattepengar över ett problem som är strukturellt betingat synes knappast vara ett hållbart recept. Vårdköerna har inte uppstått på grund av att resurser saknas.
Enligt OECD:s statistik har Sverige bland de högsta utgifterna för sjukvården i den industrialiserade världen, mätt som andel av BNP. Trots detta, behandlar svenska läkare bara en tredjedel så många patienter per år jämfört med snittet i övriga OECD-länder.
Om Socialdemokraterna verkligen vill återvinna väljarnas gunst och samtidigt i regeringsställning göra något riktigt bra för landet, vore det att förutsättningslöst ta itu med sjukvårdens usla effektivitet och dysfunktionella organisering. Glöm skenlösningar som "kömiljarden", gå till roten med det onda!
Avskaffa de kostnadsdrivande, lågproduktiva och kvalitetsäventyrande regionerna. Överlåt huvudmannaskapet till staten. Befria vården från politikernas klåfingriga amatörstyre och lägg istället bestämmandemakten över den löpande verksamheten i professionens händer.
Patienternas tacksamhet lär säkert visa sig i nästa val.