”Och jag vill till sist än en gång upprepa att det måste vara den enskilda medborgarens frihet som skall stå i centrum för samhällsarbetet”. Klara besked av Gösta Bohman i riksdagen 1976.
Beskeden om kursriktningen för hans gamla parti dryga fyrtio år senare har inte varit lika distinkta. Baksmällan från Reinfeldtepokens triangulerande och Decemberöverenskommelsen 2014 har varit desto mera märkbar.
Jimmie Åkesson och Ebba Busch Thor har framgångsrikt och självsäkert snott åt sig marknadsandelar i högerfältet, medan Ulf Kristersson vilset kraschat in i kaklet i sina fruktlösa försök att hålla ihop Alliansen, ta regeringsmakten och finna en begriplig linje i hanterandet av SD.
”Partiet måste helt enkelt välja en position som är tydlig för väljarna och som man bottnar i”, löd rådet från Moderaternas valanalysgrupp. Av partiets Sverigemöte i Karlstad under den gångna helgen att döma betyder det back to basics.
Nu är det Moderaterna Classic som gäller. Prefixet ”nya” i partinamnet slopas, den ikoniska M-loggan från 70-talet är tillbaka och Gösta Bohmans ande åkallas. Det gör M helt rätt i.
Bohmans ideologiska kompass håller ännu utmärkt väl att navigera efter och hans frihetliga liberalkonservativa budskap är fortfarande synnerligen relevant.
”När det s k samhället, det vill säga stat och kommun, trots allt högre skatter – inte sällan på grund av sådana – misslyckats i sina åtaganden, då har den enskilde kommit att stå ännu mera otrygg i löftesdjungeln än på den tid då han med egna medel och egna krafter hade att ta ansvar för sin tillvaro”.
Det skrev Bohman 1984 i memoarboken ”Maktskifte” - som om det vore en koncis problembeskrivning av Sverige 2019.
Vi har ett av de tyngsta skattetrycken i världen. Ändå uppvisar den offentliga apparaten och dess styrande makthavarklass flagranta brister i skötseln av grundläggande områden som polis, försvar, skola, sjukvård och i integrationen av nyanlända människor.
Misstron växer i folkdjupet, de etablerade partiernas reformlöften ter sig allt ihåligare, samhällskontraktet vittrar, populistiska krafter på yttersta vänster- och högerflankerna vädrar morgonluft, acceptansen för antiliberala auktoritära lösningar börjar få bredare anklang.
”Än en gång kommer vi – det är min bestämda övertygelse – att ha att välja valet mellan kollektivism och frihet. Mellan framsteg och stagnation. Vår svenska vardag är i hög grad präglad just av sådana motsättningar. Såväl kollektivistiska som utvecklingsfientliga strömningar gör sig gällande”.
Så sa Gösta Bohman i ett tal 1980 och det kunde varit precis nu. Han fortsatte i samma tal med vad som borde vara kärnuppdraget för dagens moderater:
”Gå därför ut till människorna... Påvisa för dem vad vi vunnit, när vi frigjort människorna, när vi lärt oss respektera människovärdet och individens särart. Kort sagt, gör dem delaktiga i vår västerländska idétradition. Få dem att känna sig delaktiga i den. Att bygga vidare på det vetande, de kunskaper och den erfarenhet som förmedlas från en generation till en annan, däri ligger nyckeln till framsteg. Där ligger vägen ut ur dagens kriser. Vägen till ett bättre, ett öppnare och ett friare samhälle. Till tryggare och lyckligare människor”.
Moderaterna påstår sig behöva ett nytt idéprogram. Varför? Läs Bohman, det räcker gott.