Det här skulle kunna bli en turistbroschyr över Montenegro. Det är ett land med dramatisk skönhet, från de djupt inskurna havsvikarna runt Kotor i norr, en gång den Jugoslaviska marinens viktigaste bas, ner förbi den återuppbyggda staden Budva som 1979 förstördes i en jordbävning.

Det är också ett land med en skarp kulturell gräns mellan kust och inland, precis som det dalmatiska landskapet runt Dubrovnik. Kusten bär ett arv från Rom och Venedig. Men vågar man köra serpentinvägarna uppför de branta bergsluttningarna, når man till slut upp på vild högplatå.

Där förefaller även magra getter ha svårt att livnära sig. Det är här bergsmänniskorna lever sina liv långt från den latinska kulturen. Deras barn livnär sig som diskare nere vid kusten under turistsäsongen.

När jag första gången kom till Montenegro hette presidenten Momir Bulatović och var en vasall under den serbiske presidenten Milosević. Denne bedrev vid denna tid en lönsam smuggling av cigarretter via Kotor till Italien. En del smuggelgods passerade gränsen mellan Bosnien och Montenegro. Jag träffade Bulatović för att få honom att avbryta de transporterna. Han slog ut med händerna och log avväpnande: Ni måste förstå - den störste smugglaren är en av mina äldsta vänner!

Den han talade om var Milo Djukanović. Denne basade över en mindre armé av män i svarta skinnjackor, guldkedjor och dyra solglasögon. Med den byggde han upp en bas som gjorde det möjligt för honom att ta makten i Montenegro. Därefter utökade han ytterligare sina hårdföra gäng tills han vågade ta över hela smuggelverksamheten.

Att snuva Milosević på alla hans smuggelinkomster ledde naturligen till att Montenegro förklarade sig självständigt. Den amerikanska Clintonadministrationen omfamnade nu Djukanović och förkunnade att han var både liberal och demokratisk. Amerikanska skattepengar flöt därefter i en strid ström till Montenegro för att stödja landets självständighet.

Under tiden fortsatte den liberale Djukanovićs snabbgående smuggelbåtar att varje natt korsa Adriatiska havet. Den italienska marinen eller kustbevakningen har under alla dessa år aldrig uppbringat en enda sådan båt. Maffiapengar finns nog med i spelet.

Efter Sovjetunionens upplösning fann de nyrika ryssarna att man i Montenegro kunde köpa strandtomter och bygga semesterpalats för en spottstyver. En stor del av kusten ägs idag av dessa ryska oligarker. Ryska pengar spelar också en roll i det inrikespolitiska spelet.

Milo Djukanović styr nu landet in i Nato, vilket väcker starka ryska känslor. Möjligen hade man hoppats att kunna använda den gamla flottbasen i Kotor till stöd för ryska marina stridskrafter i Medelhavet. Det blir nu omöjligt. Montenegrinerna själva är kluvna och många känner större gemenskap med ryssarna än med USA. De utgör säkert samma grupp som på nittiotalet ville bevara unionen med Serbien.

I spelet om ett Natointräde har Djukanović hävdat att hans motståndare gjort ett statskuppförsök understött av ryska agenter. Det är svårt att värdera vad som egentligen har ägt rum.

Ett är dock klart - har Nato kunnat acceptera en grekisk militärjunta och ett turkiskt generalsstyre, så är en smugglarkung ingen stor affär när organisationen nu utökas!