Den brittiska speakern i TV-utsändningen från Berlin var påtagligt gripen av ögonblicket, denna juldag den 25 december 1989. Månaden innan hade Berlinmuren förpassats till historien, kalla kriget hade upphört, flera decennier av kommunistiskt förtryck och mänsklig förnedring var äntligen över. Det tyska folket stod enat igen och en pampig festkonsert arrangerades i det befriade Östberlin.
Orkestern utgjordes av en symboliskt blandad skara musiker från Förbundsrepubliken och DDR, samt från andra världskrigets segrarmakter USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike. Dirigent var Leonard Bernstein och det aktuella stycket var förstås Ludwig van Beethovens nionde symfoni. Finalsatsen "Ode an die Freude" ("Hymn till glädje") hade på Bernsteins initiativ tillfälligtvis ändrats till "Ode an die Freiheit" ("Hymn till friheten"). På söndag är det prick 25 år sedan Berlinmurens fall, så varför inte ta tillfället i akt att återuppleva denna djupt stämningsmättade konsert? Den finns att avnjuta på Youtube.
Beethovens nia är som bekant också EU:s officiella "nationalsång". Den antogs 1985, precis två hundra år efter att Friedrich Schiller skrev dikten "Ode an die Freude" som Beethoven tonsatte när han komponerade sin sista stora symfoni 1823. Beethoven var en man med starka liberala böjelser. Schillers visionära rader om "kyss åt hela världen" och "alla människor blir bröder" rimmade fint med det budskap om universell humanism som Beethoven ville förmedla. Under intryck av Wienkongressens försök att konstruera ett stabilt internationellt maktbalanssystem efter Napoleonkrigens blodiga kaos, hoppades han att Europa skulle träda in i en ny era av fred och samarbete. Att EU gjort den nionde symfonin till sin, torde stämma ganska bra överens med Beethovens intentioner. Annars har politiskt missbruk av nian varit vanligare. Få kompositioner har utsattas för en lika skrupulös ideologisk kleptomani.
Den spirande tyska arbetarrörelsen var tidigt framme med att kidnappa Beethoven. "Ode an die Freude" förklarades liktydigt med den socialistiska revolutionen, som skulle göra alla människor till jämlikar. Kompositören utmålades som en allierad i proletariatets strid mot borgerligheten och aristokratin. När Wienkongressens i stort sett hundraåriga fredsordning bröts med första världskrigets utbrott 1914, tog det tyska kejsarväldet chansen att tvinga Beethoven till värnplikt på slagfältet. Schillers text blev lite problematisk i sammanhanget, eftersom det knappast handlade om att dela ut kyssar över skyttegravarna. Men det löstes fiffigt genom att omtolka orden till att endast gälla förbrödring inom den tyska nationen. Därmed fick Beethovens nia på ett absurt sätt legitimera generalernas krig. Som det hette propagandan: "Låt era tankar uppfyllas av den kraftfulla kampsymfonin, en utmaning antagen av Hindenburg och Ludendorff".
Trots flitigt Beethovenlyssnande förlorade Tyskland och kejsar Wilhelm flydde till exil i Holland. Beethoven? Som om ingenting hade hänt återvände han till att bli vänsterradikal galjonsfigur i arbetarklassens tjänst.
Weimarrepublikens högernationella grupper ryckte också i honom. Den konservativa tidningen Der Tag utnämnde Beethovens nia till "den slutgiltiga segersången" över det tyska folkets fiender. 1933 grep Hitler makten och Beethoven ikläddes hakkorsbindel. Nian påstods uttrycka den nazistiska folkgemenskapen och spelades bland annat som en hyllning till Führern vid dennes födelsedagsfirande 1937. Under andra världskriget skickades Beethoven ut i fält ännu en gång. Men inte till östfronten. Nian bannlystes från att spelas i de ockuperade slaviska länderna. Dess invånare ansågs inte rasmässigt värdiga att ingå i nazisternas "Volksgemeinschaft". Lyckligtvis krossades Hitlertysklands barbari. Beethovens bisarra politiska karriär led inte någon skada för det.
Han hade älskats högt och varmt av Lenin, Sovjettyranniets grundare. Alltså såg ledarna i det kommunistiska DDR inga problem med att raskt överta Beethoven från Hitler och tilldela kompositören ett slags musikaliskt hedersmedborgarskap i den östtyska "arbetar- och bondestaten". Partichefen Walter Ulbricht - stalinisten som ansvarade för byggandet av Berlinmuren 1961 - tolkade "Ode an die Freude" som ”att alla nu kan bli bröder därför att arbetarna har gjort sig fria från de imperialistiska profitörernas bojor och tagit ödet i egna händer”. Vilket inte hindrade att samma stycke blev officiell hymn för DDR:s och den kapitalistiska Förbundsrepublikens gemensamma idrottslag vid OS i Melbourne 1956.
Tjugo år senare sjanghajades Beethoven till Afrika. 1974 förklarades nians finalsats som nationalsång i Ian Smiths vita rasiststat Rhodesia. Schillers text slopades. Andra rader totades ihop som förhärligade den koloniala stölden av afrikanernas mark. När Rhodesia blev fritt och bytte namn till Zimbabwe 1980, orkade man inte höra Beethoven längre. Under självständighetsceremonin spelades istället reggaelåten "Zimbabwe" med Bob Marley & The Wailers.
I övermorgon högtidlighålls 25-årsdagen av murens fall med en ny Beethovenkonsert i Berlin. Om även tyskarna hunnit tröttna på den nionde symfonin vid det här laget (och vem kan väl då klandra dem?), erbjuds ett utmärkt alternativ under minnesceremonin: i skuggan av Brandenburger Tor sjunger Peter Gabriel David Bowies klassiker "Heroes".